Maria Fremer: Många erkänner gärna att de inte kan svenska

11.9.2020
Bloggar Maria Fremer

De preliminära resultaten från Språkbarometern 2020 presenteras i september. Ett mönster är bekant från tidigare barometrar: det är den svenska minoriteten i tvåspråkiga kommuner med finsk majoritet som oftast upplever språkliga brister i samhällets tjänster.

Jourmottagningen och sjukhusvården hamnar på jumboplats när medborgarna får poängsätta den svenska social- och hälsovården. Bland de statliga tjänsterna får speciellt bolagen VR, Posti och Finavia kritik för bristfällig svensk service, men Polisen och Närings-, trafik- och miljöcentralen klarar sig inte mycket bättre.

Bland den svenska minoriteten finns en utbredd tendens att inte ens försöka få service på svenska. Det kan lätt leda till en ond cirkel där tjänster som inte efterfrågas nedprioriteras ytterligare.

Samtidigt är det lätt att förstå varför många väljer finska. Tråkiga byråkratärenden ska gå undan, så att man får ta itu med något roligare. När jag skulle söka muddringstillstånd hos NTM-centralen fick jag rådet: skriv på finska om du vill att ärendet ska behandlas snabbt. Den gången gjorde jag faktiskt det.

Verkligheten visar att det ofta är svårt, ibland till synes omöjligt, att få tag på personal med tillräckliga kunskaper i svenska. Det kan bero på att de praktiska språkkunskaperna inte prioriteras tillräckligt högt.

Det är svårt att komma på någon annan färdighet som folk lika beredvilligt skulle erkänna att de saknar, trots att den explicit krävs för deras arbete.

På en sommarfest träffade jag en finskspråkig pensionär som varit anställd i kundtjänsten på en statlig myndighet. När hon fick veta att jag var svenskspråkig berättade hon om sin ständiga skräck för att någon skulle kräva service på svenska. Många höll med: ja, det är säkert jättejobbigt med svenskspråkiga kunder, orimligt att kräva att en vanlig tjänsteman ska klara något sådant! Men det är svårt att komma på någon annan färdighet som folk lika beredvilligt skulle erkänna att de saknar, trots att den explicit krävs för deras arbete.

Vid anställning krävs språkkunskaper bara formellt, men inte i praktiken. När samhället anlitar utomstående aktörer händer det dessutom att språkkraven glöms bort helt.

I den här bistra verkligheten glimtar en positiv nyhet fram: Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HUS) godkände i augusti ett nytt språkprogram som verkar uppfriskande tydligt. HUS uppmuntrar och belönar satsningar på ökade språkkunskaper och svensk service, och går in för att planera så att det i varje arbetsskift finns personal med kunskaper i svenska.

Förhoppningsvis kunde det här exemplet inspirera andra inom vårdsektorn. Det ska ju vara patienten som väljer språket, inte bara i teorin utan också i praktiken.

Kolumnen ingår i Kommuntorget Magasin 3/2020. Prenumerera på tidningen här.