När ord blir klyschor

15.1.2013
Bloggar Rune Skogberg

”Vår personal är vår viktigaste resurs.” Visst, men vem tror på ett sådant påstående när samma företagsledare i följande andetag meddelar att 200 anställda får gå?

Syftet med konstaterandet är säkert ärligt, men det konkreta handlandet matchar inte det ärliga syftet. Orden saknar betydelse.

Klyschor, eller klichéer, kallas de, de slitna, tomma orden utan betydelse. Men helt utan dem klarar vi oss inte. De fyller sin plats, t.ex. när någon förlorat en nära släkting och man inte riktigt vet hur man ska trösta. Då kan man ta till det trygga ”mitt varma deltagande i sorgen” – ett slitet uttryck, men den andra behöver inte nödvändigtvis uppleva det så, utan ser det som en omtänksam gest.

Precis det man velat med sitt yttrande. Ibland har man inget bättre att säga. Att formulera ord för att uttrycka djupa och svåra känslor är inte lätt.

Det är egentligen sammanhanget som skapar klyschan. Ett ord eller uttryck som känns nött i en kontext behöver inte göra det i en annan.

Sångtexter innehåller ofta en massa slitna uttryck om kärlek och lycka, men i kombination med musiken kan de ändå uppfattas som äkta och naturliga av den som lyssnar och kanske befinner sig mitt inne i en liknande situation som den sången handlar om.

Alla klyschor har från början varit helt vanliga ord och uttryck som bara passat så brai en del sammanhang att de sedan börjat användas flitigt. De används för att måla, förklara, skämta, överdriva, underdriva, moralisera eller försköna. Och de finns såväl i vardagslivets samtal som i skönlitteratur, reklam, politik och sport.

En klyschas värde ligger i hur smidig och vädjande den är. Den är särskilt effektiv när man har bråttom att kommunicera någonting, till exempel i marknadsföringssyfte. Många företag litar på klyschornas förmåga att tilltala konsumenterna. Genom nyckelord som ”begränsat parti” eller ”sista chansen” lyckas företag snabbt kommunicera hur förträffliga deras varor är och låter oss förstå att vi bör skynda oss till affären innan allt tar slut. En känd grupp användare av klyschor är bostadsförmedlarna med sina förskönande omskrivningar, som trots att de är slitna kan ge den insatte spekulanten och bostadsköparen en del ledtrådar om en fastighet och dess skick. Originalskick betyder högst sannolikt att objektet kräver en hel del renovering beroende på byggår. Något för den händige signalerar också ett omfattande renoveringsbehov, och visst renoveringsbehov inkluderar mer än bara krav på nya tapeter och ny spis.

Även resebyråernas vanliga beskrivningar av sina semestermål kan implicera mer än vad man kanske tror efter att ha läst samma karakterisering för hundrade gången. Nära till både shopping och bad borde få larmklockorna att ringa på dem som inte är ute efter konstgjorda turistorter med halvfärdiga hotell- och affärskomplex samt tråkiga stränder.

Inte heller behöver pittoreska byar och urgammal kultur betyda avlägsna bergsbyar där allt fortfarande är som för hundra år sedan. Tvärtom kan det betyda att byns huvudgata är full med turistbussar och byns affär vimlar av nöjesresenärer som köper souvenirer – det enda affären numera erbjuder vid sidan av läsk och konserverade livsmedel.

Och så har vi företags- och organisationsklyschorna. Det är inte bara personalen som den viktigaste resursen de brukar handla om utan om mycket annat som ska få verksamheten att te sig så fin och effektiv som möjligt.

Alla har en yrkesjargong: forskare, journalister, läkare och jurister, men den ekonomiska jargongen är annorlunda därför att den påverkar oss alla. Den skapas av chefer och konsulter och sprids rätt snabbt allt längre ned i organisationen.

Vi fokuserar, har plattformar i frontlinjen av arenan, formulerar visioner och missioner. Kommuner lägger fram åtgärdspaket och ”brandar” sina affärsverk. Lejonparten av orden och uttrycken dunstar bort efter ett tag, för så går det när ett ord får för stor spridning: det tappar i precision och förlorar sin glamour. Den status och prestige det hade i början försvinner.

Det är inte bra att använda klichéerna när man söker jobb. Det finns ett oräkneligt antal webbplatser där det varnas för ord man måste undvika när man skriver cv och platsansökningar. Klyschor som ”lagspelare”, ”visionär” och ”resultatorienterad” bevisar inte tillräckligt mycket för rekryteraren vad man har att bidra med på ett konkret sätt och de kan dessutom tyda på inställsamhet från den arbetssökandes sida. Ofta händer det att man söker flera jobb samtidigt. Risken är stor att man blir slentrianmässig när man håller på med tio ansökningar på en gång. Smidigast är det förstås att använda klyschor, men konsekvenserna kan bli oönskade, eftersom arbetsgivaren förmodligen gallrar bort dem som går i fällan med att använda sådana uttryck.

Också i vardagsspråket använder vi oss av en del intetsägande uttryck. ”Givande och intressant” är ett standarduttryck som många använder för att beskriva kurser, föredrag, böcker, tv-program. Det är klart att det räcker med att säga att någonting är ”intressant”, men ibland – särskilt om man själv är den som hållit det givande och intressanta föredraget – önskar man att responsgivaren skulle anstränga sig lite mer och söka efter andra ord som beskriver hur fängslande, underhållande eller tänkvärt någonting varit.

Hur använder man då klyschor utan att låta klyschig? Man kan till exempel understryka att man tänker använda en hederlig kliché. Ett annat tips är att göra något nytt av dem – Rom bryggdes inte på en dag. I talet kan man nyansera ett uttryck med röst och kroppsspråk, så att det inte låter klyschigt. I skrift är det svårare.