Brustna länkar och usel svenska minskar förtroendet för digitala tjänster, noterar Gustaf Westerholm. Foto: Kommuntorgets arkiv

Om en kund förväntar sig bli besviken på en tjänst så saknar det betydelse om tjänstens innehåll de facto är utmärkt, för hen kommer inte välja det alternativet.

Språklagen (423/2003) är tydlig. Enligt den ska statliga, kommunala och regionala myndigheter tillgodose informationsbehovet på finska och svenska. Därtill är myndigheterna skyldiga att ge information som riktar sig till allmänheten på dessa två språk.

Därför känns det naturligt att man som ung fick höra att man alltid skulle kräva service på svenska av myndigheter och inleda med att prata svenska i kundservicesituationer. Detta byggde upp ett förtroende för myndigheterna och man förväntade sig svenskspråkig service den dag den skulle behövas.

När nästan allt som numera kan och ska göras digitalt har aspekten ”börja på svenska” mer eller mindre försvunnit. I stället handlar det om att från början välja vilket språk du önskar få service på. Idag kanske unga uppmanas till ett motsvarande ”välj svenska först”, men omgivningen är en annan.

Det som kunde ses som ett lyckat ”börja på svenska”, kanske med lite långsamt uttal och några småfel, är lika med katastrof i en digital ”välj svenska först” kontext. För om du inledningsvis valt att få service på svenska, då förväntar du dig att servicen ska hålla måttet.

De digitala tjänster som statliga, kommunala och regionala myndigheter erbjuder borde ju rimligtvis i sin helhet finnas även på svenska. Men så är inte fallet, Språkbarometern från 2020 visade att nästan 40 procent av personer med svenska som modersmål upplevt brister i dessa tjänster. Situationen har förhoppningsvis förbättrats under de senaste 3-4 åren, men hur är det ens möjligt?

Kanske därför att själva speciallagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019) är bristfällig? Folktingssekreterare Christina Gestrin lyfter nämligen fram i en kommentar vid tankesmedjan Agenda, att lagen i dagsläget saknar bestämmelser om tillgodoseende av språkliga rättigheter inom offentliga digitala tjänster.

Läs mera hos Tankesmedjan Agenda, Kommentar: Offentliga digitala tjänster bör erbjudas på båda inhemska språken

En kollega satt för en månad sedan med pannan i djupa veck och kunde inte förstå hur användningsgraden på en av de digitala tjänsterna var så låg bland svenskspråkiga. Att tjänsten, som levereras av 33 procent statligt ägda DigiFinland, går endast under ett finskt namn har antagligen en viss betydelse.

Faktum är att fint skrivna lagar och löften om språkjämlikhet har liten betydelse ifall förtroendet för själva tjänsten och myndigheten som upprätthåller den saknas. Om kunden på förhand förväntar sig bli besviken, få fel information, hitta brustna länkar, föråldrade bilagor med mera, ja då saknar det betydelse för den kunden om tjänstens innehåll de facto är utmärkt, för hen kommer inte välja det alternativet.

Vi har hamnat här eftersom det alltför länge har tillåtits att språkligt bristfälliga digitala myndighetstjänster tagits i bruk. Måhända har de blivit korrigerade efterhand, men förtroendet har redan fått sig en törn.

Inom Österbottens välfärdsområde är linjen ändå tydlig. Våra webbtjänster ska erbjudas till kunderna på svenska och finska samtidigt. Men även vi har svårt att rå på att den nya nationella webbtjänsten för familjer officiellt går under namnet OmaPerhe på svenska.