Gemensamma värden som grund för sammanhållningen

14.2.2018
Brysselbloggen Ulla Karvo

Efter Brexit-omröstningen 2016 startades en process för att kartlägga Europas framtid tillsammans med de återstående 27 medlemsländerna. Kommissionen lanserade våren 2017 ett paket med fem scenarier som tillsammans med diskussionsdokumenten för de olika områdena fungerar som underlag för framtidsdiskussionen.

I dagens osäkra världspolitiska läge har det talats om att Europa i många avseenden borde anta en starkare roll på den globala arenan. Inifrån betraktat består Europa av 27 olika stater och kulturer vars intressen ofta verkar svåra att förena, men utifrån sett ser Europa ytterst enigt ut.

Den gemensamma europeiska värdegrunden finns nerskriven i Lissabonfördraget. Det är beklagligt att denna värdefulla grund urholkas inifrån till följd av vissa medlemsländers agerande. Då medlemsländerna ansluter sig till unionen förbinder sig de sig till att förverkliga rättsstatsprincipen, men unionens verktyg för att garantera detta är begränsade. Samtidigt som de medlemsländer som agerar i själviskt intresse försvagar den europeiska sammanhållningen, så försvagar de även Europas möjligheter att fungera som en stark aktör och vägvisare globalt.

Det är också lätt att beskylla Europeiska unionen för dåliga beslut och all olycka. Det är berättigat att till exempel beskylla EU för att vara byråkratiskt, men unionen beskylls även ogrundat för många saker, som inte ens stämmer. Med tanke på EU:s framtid är det nödvändigt att övertyga medborgarna om att unionen finns till för dem.

Det finns mycket att förbättra i fråga om EU:s trovärdighet och vissa åtgärder har redan vidtagits. Onödig lagstiftning bör gallras bort och många saker bör lämnas till det nationella beslutsfattandet. Att skapa en enhetlig lagstiftning på EU-nivå för 27 medlemsländers olika förhållanden är utmanande och inte alltid nödvändigt. Kompromissande kan urvattna målsättningarna och på det vinner ingen. Ofta tilltar missnöjet gentemot EU endera på grund av att saker och ting framskrider långsamt eller för att lagstiftningen upplevs som misslyckad.

Ärendena framskrider genom samspelet mellan de tre institutionerna: kommissionen, parlamentet och rådet, ibland i egen takt. Ibland blir förhandlingarna utdragna för att det är svårt att nå samförstånd, eller för att en fråga blir mer komplicerad i utskottsbehandlingen än vad som föreslagits. Till exempel före julen ändrades kommissionens förslag i parlamentets utskott så att en årlig skyldighet att utföra 3 % energirenoveringar skulle omfatta inte bara statens utan också kommunernas offentliga byggnader. Kommunernas situationer och omständigheter är väldigt olika och om förslaget hade blivit verklighet hade denna schablonmässiga förpliktelse medfört problem för många kommuner. Kommunförbundet medverkade tillsammans med flera av sina systerorganisationer till att man i januari månads plenum återgick till kommissionens ursprungliga linje och undvek en onödig, bindande renoveringsskyldighet för kommunerna.

Syftet med många EU-författningar är att förändra människors beteende. En förutsättning för att bland annat den cirkulära ekonomin ska fungera är att även medborgarna handlar för det gemensamma goda. Ett nyligen publicerat meddelande om en plaststrategi är ett bra kliv framåt och det utmanar framför allt industrin att minska på sitt plastavfall.  Genom en omvärdering av direktivet om förpackningsavfall strävar man efter att öka återvinningen, samt även att minska förbrukningen av vatten på flaska.

De medlemsstater som blir kvar efter Brexit står inför någonting nytt. Det kan i fortsättningen vara lättare att nå överenskommelser i många frågor eftersom britterna ofta har motsatt sig reformer. Framtiden kommer avsevärt att definieras av den mångåriga finansieringsramen som publiceras i maj. I takt med att britternas betalningsandel försvinner uppstår det ett hål i EU:s budget, som måste lappas. Uppgiften kommer inte att vara lätt med beaktande av att det tillkommit nya utgifter i samband med invandringen och säkerheten.

Finansieringsramen anger även ramarna för den kommande sammanhållningspolitiken. Hur EU i fortsättningen kommer att utvecklas på regionnivå är inte endast en ekonomisk fråga, utan det har även betydelse för utvecklandet och upprätthållandet av unionens sammanhållning. Sammanhållningspolitikens målsättning är att jämna ut skillnaderna i utvecklingsnivå mellan regionerna och därmed bygga ett starkt och enat Europa. Man kan fråga sig om det är rätt att anvisa stora mängder EU-medel till länder som inte följer de gemensamma värderingarna och som därigenom medvetet bryter ner sammanhållningen i unionen.