Essä: Om urbanisering och monokultur, platsens liv och livets värde

17.10.2022

Många menar att storskalig, rationaliserande och standardiserande logik fungerar bara den är grön. Och urbaniseringen ska fortgå tills vi alla bor i klimatsmarta jättestäder med orörd natur omkring? Joel Backström tror inte det finns mycket realism i det tänket.

Urbaniseringen framställs ofta, paradoxalt nog, som både oundviklig och oacceptabel, en global megatrend som varken kan vändas eller tillåtas accelerera ohämmat. Men om vi inte realistiskt kan  vända flyttströmmens riktning och återbefolka landsbygden, varför skulle vi i längden ens kunna bromsa den och hålla hela landet bebott, som det heter? Och varför är det önskvärt? Vilka värderingar, förhoppningar och farhågor knyter vi egentligen till livet på landet och i stan? Och vad driver urbaniseringen? Som jag ser saken, är det centrala inte motsättningen mellan stad och landsbygd, utan mellan den logik, den uppfattning om värde och framsteg, som driver urbaniseringen, och det man kunde kalla livets lokala dynamik. Kampen mellan dem visar sig på liknande sätt både i stan och på landet.

Denna artikel ingår i nya Kommuntorget Magasinet.

Urbaniseringsprocessens dynamik är komplicerad och oförutsägbar i detaljerna, men i grunden enkel. Urbaniseringen drivs av industrialiseringen – i kapitalistisk tappning, men den realsocialistiska varianten gav ungefär samma resultat. Och det är industrialiseringen av  landsbygden som är urbaniseringens grundförutsättning. Landsbygden har avfolkats i samma takt som lantbruket effektiverats så att allt färre människor behövs för primärproduktionen, och det har skett med industriella metoder. De få gårdar som blir kvar liknar allt mer fabriker: de producerar för globala marknader som de också är beroende av för maskiner, gödsel, etc., och är så automatiserade att nästan ingen får jobb på dem. Resultatet är som ett mänskligt kalhygge, där bara några krokiga gamlingar lämnats stående i glesbygden, medan det arbetsföra ”mänskliga kapitalet” åkt in till stan som stockar på timmerbilen.

Vårt ”postindustriella” samhälle opererar enligt samma industriella logik. Den växande tjänstesektorn har ju inte minskat vår materiella konsumtion, tvärtom, systemet är bara numera så globalt integrerat att industrijobben utlokaliserats till Kina. Och industrialismens logik är just global: löskopplad från särskilda platser. Livet är lokalt, men industrialismen slår sönder det lokala, ringaktar livet, ser platser, människor och natur som resurser att exploatera. Verksamheter koncentreras och utlokaliseras dit de för närvarande kan skötas effektivast, alltså billigast, vilket ofta står natur och människor mycket dyrt. Förändringen är våldsam – skapande förstörelse, kallade ekonomen Joseph Schumpeter det – och resultatet blir, som på slagfältet, ofta likformigt och livlöst. I stan likaväl som på åkern tar monokulturer över. Allt organiseras genom uppspjälkning  av verksamheten i ”funktioner” som var för sig enögt maximeras, utan hänsyn till sambanden och balansen mellan livets olika sidor eller de problem som själva maximeringen skapar.

Livet är lokalt, men industrialismen slår sönder det lokala, ringaktar livet.

Effekterna är ofta kontraproduktiva och tragikomiska, som när turister oavsiktligt förstör vad de kom för att uppleva: gamla vackra stadskärnor förvandlas till kulisstäder, tömda på invånare lika effektivt som urbaniseringen tömmer glesbygden, och de enda människor turisterna möter är andra turister. Eller som när man tar bilen till gymmet, där man sedan kan ”röra på sig.” I den förindustriella staden bodde, jobbade och skötte man uppköpen på samma gata där barnen lekte, men i moderna städer skiljs funktionerna åt och koncentreras till särskilda platser: sovstäder, företagsparker, shoppingcentra – och gym. Eller lekparker. Först gör vi stadsmiljön så bilvänligt asfalterad och otrygg att barnen inte längre kan leka på gårdar och gator, och så öppnar vi lekparker i stället, så att ”lekfunktionen” får sin egen plats. Men just fokuset på en enda funktion, med särskilda lekställningar med begränsade användningssätt, tar lätt död på den fantasi som är lekens drivkraft.

Lekparken resulterar i minskad vitalitet, liksom alla monokulturer. Livets livlighet består i den spontant levande ordning som uppstår när individer med olika syften, intressen och sätt att vara – och av olika åldrar – samlas på samma plats, möts och stöts mot varandra, inspireras, störs och utmanas av varandra. Som Jane Jacobs och andra  progressiva stadsplanerare länge framhållit, har livet i stan liksom i skogen sin lokala ekologi, sin levande, konfliktfyllda balans, som upprätthåller och omorganiserar sig efter hand. Livet skapar sin egen historia som ger det lokal prägel, komplex individualitet. Monokulturer utplånar individualiteten, det som gör en plats till sin egen. Tänk på vassen som tar över stränderna, likadant överallt. Eller på butikskedjorna och kedjerestaurangerna, som ingenstans hör hemma men finns överallt. Globalisering och urbanisering är två namn på samma process, en ständigt accelererande rastlös rörelse av varor, människor och information, som paradoxalt nog leder till att rörelsen förlorar sin mening. Alla är ständigt på väg, men det finns egentligen ingenstans att komma fram till, det finns varken ”borta” eller ”hemma”, för det är likadant överallt: samma loggor, samma inredning, samma meny.

Skribenten Joel Backström är docent i filosofi vid Helsingfors universitet. Hans moralfilosofiskt och kulturkritiskt inriktade forskning har ett brett fokus, från kärlek och vänskap till populism och “post-sanning”. För närvarande arbetar han som specialforskare vid Åbo akademi inom projektet “Värdegrund under omförhandling.”

Klimat- och biodiversitetskrisen är den industriella monokulturens ödesdigra biprodukter. Ändå menar många att vi kan köra vidare med samma storskaligt rationaliserande och standardiserande logik, bara vi gör den grön, med förnybar energi istället för fossilt, cirkulär ekonomi istället för slit-och-släng, nya high-tech odlingsmetoder och labbproducerat kött istället för åkrar och ladugårdar, och data- och AI-drivna ”smarta” system som optimerar alla processer. Urbaniseringen ska också fortgå, menar man, till och med accelerera, tills vi alla bor hoppackade i klimatsmarta jättestäder, med orörd natur runtomkring. Jag tror inte det finns mycket realism i såna fantasier. Men även om den kunde förverkligas, skulle jag inte vilja leva i en sån framtid. Den bärs av ett ideal om högteknologiskt organiserade och optimerade livsprocesser som tycks mig djupt livsfientlig – fientlig både mot livet på landet och i stan.

Det är bra om städer blir grönare, och odling och djurhållning integreras i stadslivet. Så var det i medeltida städer och ännu senare, utan att det förtog städernas urbanitet. Djur och odling som stadsborna själva bedriver ger staden mer liv; labbkött och AI-system har inte alls samma effekt. Vi måste naturligtvis utveckla så klimatsmarta och på andra sätt fiffiga tekniska lösningar vi kan, och ta gamla low-tech lösningar som industrialismen avskrivit till heders igen, för matproduktion och allt annat. Men teknologin borde alltid användas, och från början designas, så att den stöder folks förmåga att själva utforma och organisera sitt liv lokalt, på sitt eget sätt. Den industriella logiken koncentrerar istället makten och kontrollen över samhällsutvecklingen i ett fåtal händer i staternas och storföretagens byråkratier. Monokulturerna är både resultatet av fåtalets maktutövning och deras sätt att utöva makt: de slår fast ett standardmönster som livet överallt tvingas in i.

Det lokala livet kan mycket väl vara globalt utan att förlora sin lokala prägel. Samverkan och utbyte mellan människor, vare sig det sker ansikte mot ansikte eller med internetkablars förmedling – behöver inte vara likriktande, som dagens kapitalistiska globalisering. Människor kan också lära sig av varandra och bli stärkta i sin individualitet – bli mer sig själva –  samtidigt som de lär sig förstå varandra och genom vad de lär sig av varandra. John Ruskin, en av den industriella monokulturens första stora kritiker, gav en bra bild av detta slags samverkan i sin beskrivning av den gotiska katedralen, ett ofta månghundraårigt samarbete mellan generationer av arkitekter och hantverkare som alla satte sin personliga prägel på helheten, mejslade ut sin lilla helgon- eller djävulsfigur i stenen. I en modern skyskrapa, däremot, ser man, i bästa fall, arkitektens vision, men inget spår av arbetarnas händer. Skyskrapan må sträcka sig högre upp i himlen än katedralens spira i meter räknat, men rätt betraktad saknar den både himmel över sig och rötter i marken den står på.

Läs mera. Ulf Stenman: Planera städer där alla kan trivas

I nya magasinet! Läste du redan detta?

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här

 

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här