Linda Grönqvist: Vem ska höja statusen för småbarnspedagogiken?

3.12.2020
Bloggar Linda Grönqvist

I onsdags presenterade Magma sin senaste rapport En inblick i bristen på behörig personal inom den svenska småbarnspedagogiken i huvudstasdregionen, skriven av frilansjournalisten Lina Laurent.

Rapporten vill föra fram de anställdas röst i debatten och erbjuder ett antal förslag till åtgärder. Det första förslaget är att successivt höja lönerna för personalen med 500 euro i månaden, men också många andra förslag om hur man kan öka intresset och statusen för branschen lyfts upp.

Från Helsingfors stads del kommenteras rapporten under det streamade tillfället av Niclas Grönholm, direktör för den svenska servicehelheten vid fostrings- och utbildningssektorn i Helsingfors stad och Jenni Tirronen, chef för den svenska småbarnspedagogiken i Helsingfors, som uppenbart, och helt förståeligt, verkar trötta på de negativa rubrikerna som kavlas ut i media om personalbristen och dåliga arbetsförhållanden inom småbarnspedagogiken.

Jag håller helt med om att det behövs en positiv ”buzz” om småbarnspedagogiken. Men är det verkligen på journalisternas ansvar?

”Vi behöver mer positivt prat”, säger Tirronen och citerar åsikter i rapporten om att journalisterna bör fråga sig om det finns en obalans i rapporteringen. Den negativa bevakningen lär leda till att färre studerande söker sig till utbildningarna. Bland kommentarerna i chatten säger en daghemsföreståndare att hen inte känner igen den verklighet som t.ex. Helsingin Sanomat beskriver i sina nyhetsartiklar om daghemsverksamheten i huvudstadsregionen.

Jag håller helt med om att det behövs en positiv ”buzz” om småbarnspedagogiken. Men är det verkligen på journalisternas ansvar? Till journalisternas och pressens uppgift hör att bevaka och lyfta upp missförhållanden och oegentligheter. Samma nyhetskriterier gäller för alla branscher och områden. Hur gärna vi än vill lyfta statusen för den svenska småbarnspedagogiken kan vi inte beställa en särbevakning av frågan i finlandssvensk press. Med det skjuter vi bara oss i foten.

Så hur ska vi då höja imagen och vem ska göra det? Grönholm och Tirronen säger att Helsingfors stad redan kommit igång med ett omfattande åtgärdsprogram och efter att ha mejlat dem får jag också en lista på vad som är på gång.

Att jobba med imagefrågor är varken lätt eller snabbt. Ett bra rykte tar dessutom år att bygga upp, medan det kan raseras på några sekunder.

T.ex. har staden startat ett mentorsprogram, antalet läroavtalsplatser har ökats, man har satsat på ledarskapsutbildningar och olika förmåner för personalen och ökat antalet ordinarie reservpersoner, d.v.s. att samma personer i mån av möjlighet vikarierer på daghemmen så det inte ständigt är nya ansikten för barnen och den övriga personalen. Det här är ju jättebra – men hur ska resten av världen få veta detta?

Att jobba med imagefrågor är varken lätt eller snabbt. Ett bra rykte tar dessutom år att bygga upp, medan det kan raseras på några sekunder. Laurent kommer ändå med några konkreta åtgärder också för detta, t.ex. att grunda ett nätverk för ambassadörer för småbarnspedagogiken eller göra en välredigerad och mångsidig podcast med focus på småbarnspedagogik.

Det behövs alltså insatser på många plan för att höja statusen men till syvende och sist kommer ingen imagekampanj att lyfta yrket om inte lönerna och arbetsförhållandena håller måttet.

Lina Laurent slår huvudet på spiken då hon på Twitter citerar en av de intervjuade i rapporten: ”Fixa arbetsförhållandena och lönen, sen pratar alla bra om sin arbetsplats och sen vet hela stan att det är ett siisti jobb”.