Minna Lindberg: Politisk styrning och dialog behövs för att utredning om utbildning inte ska förbli i skrivbordslådan

11.3.2021
Bloggar Minna Lindberg, sakkunnig

Hur ska svenskspråkiga utbildningen i Finland utvecklas nu och framöver? Idag överräcktes utredningen Den svenskspråkiga utbildningen i Finland: särdrag, utmaningar, utvecklingsbehov och förslag till åtgärder av utredare Gun Oker-Blom till ministrarna på Undervisnings- och kulturministeriet.

Rapporten är en del av regeringsprogrammets skrivning om att skapa en helhetsbild av den svenskspråkiga skolstigen.

Det är en gedigen utredning på över tvåhundra sidor med både bakgrundsinformation, utmaningar och åtgärdsförslag för att råda bot på utmaningarna.

Det känns som ett viktigt men ett väldigt ensamt och massivt uppdrag.

De största utmaningarna som tas upp, som vi alla redan egentligen visste, är brister av olika slag: brist på data och information specifikt för oss svenskspråkiga – barn, elever, studerande, skolor, lärare och så vidare – men också brist på behöriga lärare och annan personal inom bildningen.

Ett av de centrala nationella åtgärdsförslagen är att inrätta en svenskspråkig befattning inom Undervisnings- och kulturministeriet, som ska koordinera det svenska fältet.

Det känns som ett viktigt men ett väldigt ensamt och massivt uppdrag. För att ett sådant uppdrag lyckas krävs också stöd och uppbackning av ministeriet och inte minst av den politiska styrningen.

Det är ju ändå den politiska styrningen som avgör vilka åtgärdsförslag som förblir förslag i en rapport, och som efter en tid glöms i skrivbordslådan.

Den stora frågan blir därmed: Hur tas rapporten och åtgärdsförslagen emot av ministeriet och ministrarna? Hur kopplas åtgärdsförslagen till pågående nationella diskussionen, det vill säga utbildningspolitiska redogörelsen?

Det är ju ändå den politiska styrningen som avgör vilka åtgärdsförslag som förblir förslag i en rapport, och som efter en tid glöms i skrivbordslådan, och vilka förslag som man tar fasta på och börjar arbeta vidare med. Och vilka åtgärdsförslag som man kan trolla fram ekonomiska resurser för?

Svenskfinland är inte en enhet. Regionala skillnaderna är ställvis rätt stora.

Rapporten innehåller också en mängd andra åtgärdsförslag för de olika utbildningsformerna. Då blir den andra frågan: Hur tas åtgärdsförslagen emot på fältet?

Svenskfinland är inte en enhet. Regionala skillnaderna är ställvis rätt stora och därmed är behoven också väldigt olika i de olika regionerna. Vi kommer knappast att ha absolut samstämmighet om utmaningarna och åtgärdsförslagen.

Det svenska bildningsfältet måste kontinuerligt stå i växelverkan med det finska bildningsfältet Finland.

Jag tror att det därför är viktigt att vi som är aktörer inom bildningsfältet i Svenskfinland för en kontinuerlig dialog om behoven och lyssnar på varandra och har förståelse för att det finns behov för olika lösningar i olika regioner.

Men det räcker inte att vi är i dialog med varandra, utan det svenska bildningsfältet måste kontinuerligt stå i växelverkan med det finska bildningsfältet Finland.

Förutom att förankra rapportens åtgärdsförslag på fältet och bland alla aktörerna, blir det alltså avgörande hur den politiska styrningen väljer att gå vidare med rapportens förslag och vilken tyngd den finlandssvenska lärstigen får i det nationella beslutsfattandet och i resursfördelningen.