Linnéa Henriksson: När tvingas vi rulla tillbaka välfärden?
Barnen är otrygga och de tillfälliga vikarierna är antagligen inte heller så glada, även om deras röst sällan hörts.
Under vintern diskuterades personalbristen inom flera olika sektorer. I bland annat Helsingin Sanomat kunde man under flera veckor läsa om situationen inom småbarnspedagogiken i Helsingfors, där man från enheterna tvingats ringa till föräldrarna och be dem hämta barnen mitt under dagen, eftersom det saknats personal, där eftisverksamheter avslutats för att flytta personalen till daghemmen och hur också de allra minsta barnen mötts av nya personer varje dag.
I ett sådant läge är barnen otrygga, föräldrarna olyckliga och förbannade, rekryterarna uppgivna, den ordinarie personalen utmattad och de tillfälliga vikarierna är antagligen inte heller så glada, även om deras röst sällan hörts.
Före den här vintern har jag aldrig ställt mig frågan. I vilket skede tvingas man rulla tillbaka välfärdsstaten, och var börjar man, i så fall?
I Finland är modellen för småbarnspedagogik tydlig. Vi har klara regler för hur många barn personalen förväntas kunna ta hand om (med bibehållen kvalitet). Vi har slagit fast vilken sorts utbildning personalen skall ha (högre och högre över tid) och hur andelen pedagogiskt och socialt utbildad personal skall balanseras (inte för lite pedagogik). Normerna är väl uttänkta och väl motiverade, också om man inte håller med om varje detalj. Därför känns det ganska krasst att konstatera att alla dessa normer är snart sagt värdelösa, om det inte finns människor som sköter jobbet, eller om de som sköter jobbet byts ut hela tiden.
Det finns nämligen också en mycket klar och tydlig behovshierarki inom småbarnspedagogiken. Personalens utbildningsnivå och typen av utbildning är viktig, men det är ännu viktigare att personalen består av samma personer varje dag, så att barn kan bygga trygga och stabila relationer till dem. Förhållandet mellan personal och barn bygger ju på att barnen är så trygga att en vuxen klarar av 4 små barn, eller 7 lite större barn. Om barnen inte är trygga faller hela det tydliga system som småbarnspedagogiken vilar på ihop som ett korthus.
Samma typ av behovshierarki finns också inom andra sektorer. Det är viktigt med 0,7 vårdare inom äldrevården med adekvat utbildning, men att det överhuvudtaget finns vänliga händer är ännu viktigare. Det är viktigt att informera och rapportera om mående och insatser inom hemvården, men det är ännu viktigare att personalen har tid att ta hand om och tala med de äldre.
Ouppfyllda servicelöften, brukar det heta, när man inte får den service man behöver, har beställt och har rätt till. Ouppfyllda servicelöften är ett stort legitimitetsproblem. Personalbristen är ett legitimitetsproblem.
För att lösa personalbristen talar man just nu mest om att öka studieplatser, (behovet av) att förbättra arbetsvillkor, om arbetskraftsinvandring och högre sysselsättningsgrad. Gott så, men det är inte snabba eller enkla lösningar, särskilt inte om ett av grundproblemen är att antalet människor i arbetsför ålder är för litet. I bakhuvudet växer en obekväm tanke. Finland har egentligen aldrig på riktigt monterat ner servicelöften, varken av ekonomiska skäl (trots ekonomiskt svaga perioder) eller av legitimitetsskäl. Det är ingen önskvärd utveckling. Det är knappast aktuell just nu heller, men före den här vintern har jag aldrig ställt mig frågan. I vilket skede tvingas man rulla tillbaka välfärdsstaten, och var börjar man, i så fall?
