Låt bli att stämpla flyktingarna!

20.10.2016
Brysselbloggen Britta Lindblom, Kos

Från min lilla horisont, Kos med 35 000 invånare och ca 1 200 asylsökande och flyktingar försöker jag ibland blicka ut över helheten, läget rent allmänt.

Det får mej att misströsta.

Omkring 65 miljoner människor beräknas vara på flykt undan krig och katastrofer. Den genomsnittliga tiden en person tillbringar i flyktingläger är ungefär 17 år.

Över 35 miljoner flyktingar finns i åtta länder: Turkiet, Pakistan, Libanon,Iran, Etiopien, Jordanien, Kenya och Uganda.

Sex av världens rikaste länder: USA, Kina, Japan, Tyskland, Storbritannien och Frankrike har tillsammans tagit emot 1.8 miljoner flyktingar. Det är 7 procent av det totala antalet, enligt den brittiska hjälporganisationen Oxfam. Och Finlands andel? frågar jag mig.

Kriget i Syrien som har pågått  sex år har krävt ca 300 000 dödsoffer och närmare 5 miljoner syrier är på flykt, mest till grannländer.

I september kallade president Barack Obama till ett flyktingmöte i FN i New York. Sveriges statsminister Stefan Löfven hade en aktiv roll som medvärd för mötet och vissa positiva resultat blev uppnådda.

– Jag tror att fler och fler inser att flyktingfrågan inte kan isoleras. Hjälps vi inte åt kommer alla att påverkas,konstaterade Löfven.

 Just det! Hur står det till med de vanliga etiska spelreglerna? De som i grunden handlar om moral, humanitet och mänsklig anständighet?

Obamas flyktingmöte enades om satsningar på de länder om tagit emot ovanligt många flyktingar med ansvar för dem. Räknas Grekland till dem? frågar jag mig. FN borde få en 30 procentig ökning av bidrag för hjälpinsatser. Nya hem för flyktingar, skolor och arbete. Många företag och hjälporganisationer kommer att medverka för att planerna skall lyckas.

Men på det enskilda planet för en asylsökande, hur är det? Vi vill så gärna veta hur flykten lyckades, vilka risker och faror de upplevt. Men vill människor på flykt tala om död, granatattacker, brinnande hus, döda släktingar, tortyr, hunger, oro, panik? Nej och åter nej.

När de äntligen, förhoppningsvis stigit i land någonstans i en trygg zon vill de vara vanliga människor. Mödrar med barn, män med arbete eller ett yrke från hemlandet.

Vill de i sin vokabulär i ett nytt hemland och ett nytt språk kunna säga: prickskytt, vattenkö, matkö, beskjutning, granatsplitter?

Nej, och nej igen. De vill kunna föra vanliga vardagliga samtal, detta är min dotter Zarah, 4 år och detta är min son Amin 2 år. Min man är snickare. Om de lyckas hitta ett gemensam språk överhuvudtaget.

För övrigt måste vi alla komma ihåg att flykting är ett övergående tillstånd. Ett som lämnat många människor i ett limbo, det är ingen identitet utan tidsbegränsat liv med en början och ett slut. Vi påverkar människors självkänsla, kulturella och religiösa identitet. Vi tar ifrån dem deras kapacitet, möjligheter och kunskaper genom att bunta ihop dem under stämpeln flykting. Stämpel kan du få på handen i en kö för matutdelning, tryck och det är bevis på att du tagit emot en smörgås i en matkö. Men annars borde livet få vara stämpelfritt!