Varje kväll ser jag flera gånger per sändningskväll skådespelaren Cate Blanchett vädja i UNHCR:s namn för flyktingarna i grekisk television. UNHCR är ju FN:s flyktingorganisation som har gjort stora insatser för flyktingarnas desperata situation.

– De här mänskorna kunde vara du och jag, din familj och min familj, säger hon i vardaglig ton och bakom henne ser vi bilder av överfulla flyktingbåtar, mammor med spädbarn, kvinnor i tält, många små barn.

– De har flytt våld och har rätt till ett liv i säkerhet, fortsätter hon. Stå upp för oss, UNHCR, stå upp för flyktingarna! Flyktingarna är oskyldiga människor som förlorat sin värdighet.

Ja, hennes vädjan når fram till mej och många andra. Men hennes vädjan når inte många toppolitiker, EU:s höjdare eller Turkiets beslutsfattare med den oro som råder i landet och de stora lägren där som finansieras av EU.

– Flyktingarna är oskyldiga människor som har rätt till ett tryggt liv, säger Cate Blanchett.

Ja, ja, ja och hundra gånger om, så är det. Men varför framhärdar t.ex. Finland med sin restriktiva asylpolitik. Finland som är ett skandinaviskt land, där högst 2 procent av befolkningen enligt statistiska uppgifter lever på fattigdomsgränsen.

Nationalismen i de europeiska länderna håller på att övergå i nationell egoism. Stora folkförflyttningar är inget nytt. Dem kan vi läsa om i historieböckerna. Men empatin, viljan att hjälpa,  att öppna våra hjärtan och våra länder, det borde vi lära oss!

Finland behöver nya människor, unga människor som utbildas till ett meningsfullt arbete. Det finns vissa gemensamma mål som borde uppnås i varje land för flyktingarna.

  1. Trygga utbildningen för barn.
  2. Trygga boende för familjen.
  3. Trygga arbetsplatser så att flyktingarna kan lära sig nya färdigheter och delta i samhället och bidra till det på ett positivt sätt.

Är det för mycket begärt?

Ibland undrar jag om Jaana Trakossa och jag har gjort rätt när vi  inom vårt projekt Direkt hjälp har stött ca 5 000 flyktingar här på Kos i Grekland. Vi har gett allt från matpaket, hygienprodukter, rullstolar, båtbiljetter, vouchers för inkvartering, kläder och skor i mängder, leksaker, böcker – allt för att underlätta flyktingarnas vardag och väntan på nya beslut. Skickar vi dem nu vidare med hopp i hjärtat till länder som visar dem kalla handen – som Finland?

Många av de minderåriga flyktingungdomar som finns på ön studerar flitigt i språkskolor. De lär dig grekiska och engelska. Många får ”svartjobb” och skickar hem pengar till sin utfattiga familj.

Ett exempel är F som bönade och bad att jag skulle hjälpa honom till ett arbete. Det kunde jag inte. Men han har hemma i Pakistan en mamma med diabetes, en åldrande pappa och två gravt sjuka systrar. Familjen är beroende av denna 16-åriga pojke som nu arbetar på nätterna i ett tvätteri 4 timmar per natt för en timpeng om 3 euro. Tolv euro per natt som skall skickas till Pakistan! Är det en framtid för F, en mycket blyg pojke som talar utmärkt engelska?

Slutligen en sentens att tänka på.

With guns you can kill terrorists, with education you can kill terrorism.

 

Keskustele

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *