Illustration: Sebastian Dahlström

Vi vet att människor i genomsnitt rör på sig för lite och att den här bristen på motion och idrott kostar samhället stora summor pengar, enligt en undersökning gjord av UKK- institutet kan det röra sig om drygt 3 miljarder euro årligen

Bristen på motion orsakar såväl fysiskt som psykiskt illamående hos många av dem som motionerar för lite.

Det här är ingen nyhet, vi har vetat det här redan i många år, men ändå har vi inte lyckats bryta trenden och nå bestående framsteg när det gäller idkandet av motion och idrott.

Ett par grundläggande frågeställningar som vi behöver beakta och försöka svara på är dels vems ansvaret är, alltså vem behöver agera, och dels vad som behöver göras för att så många som möjligt ska börja motionera mera.

Kommuntorget 15.11.2023: Bristen på motion och idrott kostar – samhället betalar över 3,2 miljarder euro per år

Det är i hela samhällets intresse att folk mår bra, skriver Thomas Blomqvist, före detta riksdagsledamot och minister, numera ordförande vid Finlands Svenska Idrott.

När det gäller ansvarsfrågan kan vi antagligen vara överens om att ansvaret huvudsakligen delas av kommun och stat, den enskilda individen, arbetsgivarna och tredje sektorn. Sett ur ett beslutsfattarperspektiv kan man säga att idrott och motion är förebyggande vård i dess bästa form. Om människor börjar röra på sig mera och därmed förbättrar sin kondition kan man räkna med att de kommer att vara friskare längre och behöver därför anlita sjukvården, såväl den somatiska som psykiatriska, i mindre utsträckning.

Vem ska då fatta de beslut som behövs för att nå målet? Samhället som helhet naturligtvis, men det största operativa ansvaret faller enligt min mening på kommunerna. Indirekt också naturligtvis på staten som måste se till att det stora behovet av satsningar på förebyggande arbete i kommunerna även märks i de statsandelar kommunerna får. Välfärdsområdenas roll är aningen oklar, men helt klart mindre än kommunernas. Staten har naturligtvis, förutom att delta i finansieringen av kommunernas verksamhet, ett stort ansvar att se till att man prioriterar motion och idrott tex när det gäller målsättningar som ställs upp i olika ministerier och när man gör satsningar i infrastruktur. Tredje sektorn gör redan nu ett oerhört stort arbete när det gäller att skapa förutsättningar för en meningsfull fritid och det gäller i synnerhet inom idrottssektorn. Naturligtvis är det ändå så att det är den enskilda individen som har den största nyttan av att röra på sig och må bra, och därför har vi alla ett eget ansvar för att motionera och må bra. Arbetsgivarna har även de ett eget intresse av att försöka bidra till att deras anställda mår bra och hålls friska. Därför kan vi förvänta oss att även de vidtar åtgärder för att skapa möjligheter till idrott och motion för sina anställda i viss utsträckning t.o.m. under arbetstid.

Som mångårig beslutsfattare på både statlig och kommunal nivå vet jag att det är allt annat än lätt att hitta tillräckliga budgetmedel för förebyggande verksamhet som idrott och motion när det alltid finns så många andra akuta behov som tex sjukvård, undervisning och försvar som behöver större anslag. Det här trots att alla vet att det är endast genom att satsa på välmående, på förebyggande arbete, på idrott och motion som vi kan klara av att hålla vårdkostnaderna på en rimlig nivå, nå bästa möjliga resultat i undervisningen och upprätthålla landets försvarsförmåga. Min bedömning är ändå att allt flera beslutsfattare och tjänsteinnehavare börjat inse att vi behöver göra större satsningar på motion och idrott.

Kommunernas uppgift när det gäller idrott och motion är i första hand att skapa förutsättningar för kommuninvånarna att idka motion och idrott. Det handlar om allt från att bygga lättrafikleder, anlägga naturstigar och bygga näridrottsplatser till att bygga idrotts- och simhallar. Det ska vara lätt att idka motion och det behöver finnas många olika alternativ så att så många som möjligt kan hitta något som är intressant. Hela den s.k. fritidssektorn behöver få en statusuppgradering. Det är viktigt att kommunen kan erbjuda sina invånare ett mångsidigt utbud av fritidsaktiviteter. Det gäller naturligtvis idrott och motion i högsta grad. Allt för ofta stöter man ännu på inställningen att ekonomiska satsningar på motion och idrott är någon form av lyx som vi gör om kommunens ekonomi är god. 

Enligt min åsikt är tillräckliga investeringar i infrastruktur som gör det lätt och roligt att idka motion och idrott en förutsättning för att kommuninvånarna ska må bra och därmed också indirekt för att kommunen ska klara av att ha sin ekonomi i balans. Noga övervägda och välplanerade satsningar på idrott och motion är nödvändiga och kloka kommunala investeringar!

Kommunernas ansvar för barns och ungas intresse för och möjligheter att utöva idrott och motion är betydande även genom att de ansvarar för en betydande del av de ungas utbildningsstig. Även här tror jag att vi på nationell nivå måste försöka ge mera tid och bättre möjligheter för skolorna att satsa mer på motion och idrott. Vi har helt enkelt inte råd, varken mänskligt eller ekonomiskt, att se barn och unga må dåligt p.g.a. av att de rör på sig för lite.

Samhället behöver alltså skapa bättre förutsättningar för människor att idka motion, barn och unga bör erbjudas tillräckligt med tid i skolan att ägna sig åt idrott, motion i olika former och på alla nivåer i vårt samhälle borde det satsas mera på förebyggande och hälsofrämjande verksamhet av olika slag. Men förutom allt det här, eller kanske för att det här ska bli av, måste vi få till en attitydförändring där idrotten och motionen tillmäts en större betydelse och uppskattas mera. Finlands Svenska Idrotts (FSI:s) generalsekreterare Henrika Backlund lyfter upp just den här aspekten i en text som hon skrivit i Statens idrottsråds bloggserie. Hon konstaterar i rubriken att utan uppskattning har idrotten ingen framtid. Jag delar hennes syn.

Förutom att idrott och motion behöver uppskattas mera och värderas högre i vårt samhälle behöver vi se till att göra idrott och motion tillgängligt för alla. Det ska dessutom vara roligt, det ska vara tryggt, det ska vara jämställt och jämlikt och det ska vara etiskt, socialt och ekologiskt hållbart att idrotta och motionera.

Min erfarenhet är att tröskeln att röra på sig måste vara så låg som möjligt. Jag har alltid tyckt om att idrotta, motionera och allmänt röra på mig ute i naturen. I min ungdom var tävlingsidrotten en av de viktigaste sakerna i mitt liv och mina erfarenheter av idrott är odelat positiva. Trots detta har också jag haft perioder i mitt liv då jag inte haft tillräckligt med tid eller motivation eller ork eller en kombination av alla dessa, att motionera och idrotta. För min del behövdes det t.o.m. en tid av sjukdom innan jag igen insåg att jag helt enkelt måste ta mig tid att sköta om min hälsa genom att syssla med det som jag verkligen gillar, nämligen att motionera.

Jag vet alltså att det inte alltid är en självklarhet att man klarar av att ta sig den tid som behövs för motion trots att man vet hur viktigt, bra och roligt det är. Därför måste hela vårt samhälle, allt från stat och kommun till arbetsgivare och tredje sektor, göra allt för att det ska vara så lätt och roligt som möjligt, och uppskattat att idrotta och motionera. Med handen på hjärtat kan jag säga att den enda länk jag ångrat är den ogjorda. Som ordförande för FSI vill jag vara med och jobba för att så många som möjligt ska hitta sitt sätt att idrotta, motionera och röra på sig och dessutom tycka att det är roligt.