Utveckling eller bakåtsträveri? Kanske hellre det bästa av båda världarna. Bild: Kuntalehtis arkiv

Bakåtsträveri är i regel destruktivt och försvårar ibruktagande av sådan ny teknologi som kan vara avgörande för mänsklighetens framtid.

I början av juni får jag i egenskap av stolt ordförande för vårt husbolags styrelse redovisa resultatet av energiprojektet där vi övergick från ett fjärrvärmesystem till ett jordvärmesystem.

Framöver värms vårt husbolags ca 70 bostäder med värme-energi från 20 värmebrunnar med ett snittdjup på 360 meter.

Projektet innebär att husbolaget minskar på sitt koldioxidavtryck enligt uppskattning med 86 procent. Om vi dessutom beviljas det redan utlovade ARA-stödet kan hela projektet finansieras under en rimlig betalningstid, utan att det sker någon höjning i husbolagets vederlag. Det vill säga, precis allt vad gäller jordvärmeprojektets kostnader, kan med stor sannolikhet betalas med de inbesparingar vi får då vi framöver slipper betala för fjärrvärme.

Att jag har fått vara med och styra upp ett sådant här jordvärmeprojekt har varit en mycket intressant och lärorik erfarenhet om vad teknologisk utveckling kan innebära i praktiken. Det som jag funderat mycket på, är att själva jordvärmeteknologin har funnits redan i över 50 år, men det är först nu teknologin börjar implementeras i såpass stor skala att det blivit ett reellt alternativ för ett husbolag som vårt.

Den främsta beröringspunkten jag har till teknologisk utveckling i mitt jobb som forskare och lärare i socialt arbete är sammankopplat med två slags teknologier. Det första kunde kallas för undervisningsteknologi där jag främst tänker på audiovisuella verktyg som möjliggör distansundervisning och skapande av digitala pedagogiska produkter som videon och undervisningspodcasts. Den andra teknologin är sammankopplad med artificiell intelligens och utvecklandet av språkmodeller som till exempel ChatGPT.

Man kan säkert kalla mig för teknologioptimist, för det jag upplever starkt är att jag har klart en annan hållning till undervisningsteknologi och AI än många av mina kolleger vid universitetet och lärare vid olika lärosäten. Digital undervisning och skärmar har lyfts fram som någon slags universalförklaring till dalande prestationer i skolan. Diskussionen om AI och undervisning präglas också i regel av pessimism om hur studeranden kan fuska med både läsande och skrivandet på grund av språkmodellernas obegränsade tillgänglighet.

Jag kan nämligen anta, att en grundorsak att vi fick vänta dryga 50 år på att ta i bruk miljövänlig jordvärme har att göra med att många experter och finansiärer var mera fokuserade på energiformens risker och brister än dess användningsmöjligheter eller miljöeffekter.

Teknologioptimism kan förstås också gå över till teknologinaivitet, som den lyckligtvis korta perioden då vi tänkte att allt som kan digitaliseras, kommer att digitaliseras. Men pessimism, cynism och bakåtsträveri är i regel destruktivt och förhindrar eller försvårar också ibruktagande av sådan ny teknologi som kan vara avgörande för mänsklighetens framtid.

Jag har med stor sannolikhet passerat min medelålder och jag har insett att åldern för med sig en viss ”gubbifiering ”eller ovana att himla sig över samtidens krumbukter och nycker. Som motvikt till detta väljer jag att utnämna mig till teknologioptimist. Jag må vara lite naiv också, men jag kan rapportera att teknologioptimismen har haft en dämpande effekt på min personliga och ställvis förlamande miljöångest. Teknologioptimismen har också fört med sig en slags upptäckarglädje och jag har fått ett nytt intresse att lära mig att förstå jordvärmesystemets mekanismer liksom spårmodellers användningsmöjligheter för forskning och undervisning.

Det är liksom mycket lättare för en själv att vara optimist.

Och antagligen finns det redan tillräckligt med alla världens docenter som säger vad man inte får göra. Sori siitä