Linda Grönqvist: Vi måste tala om dagis

12.5.2020
Torgbloggen Linda Grönqvist

För ganska exakt ett år sedan väntade jag otåligt på beslut om i vilket daghem vår son skulle få plats hösten 2019. Då funderade vi inte på när och om det är tillräckligt tryggt att föra barn till dagis på grund av coronaviruset. Vi var oroliga för att inte få någon dagisplats överhuvudtaget, eller en plats så långt bort från hemmet att en dagisstart i praktiken varit omöjlig.

Kampen om de svenskspråkiga dagisplatserna i Helsingfors är hård och för att ha så goda chanser som möjligt hade jag gjort samma som hundratals andra föräldrar i Helsingfors. Jag hade lämnat in vår ansökan nästan ett år på förhand (fastän många säger de ändå behandlas först några månader innan start), noggrant listat möjliga daghemsalternativ nära hemmet och jobbet, ringt och pratat med daghemsföreståndarna och planerat in starten till augusti fast vår son fyllde ett först i slutet av september. Ändå tilldelades vi en plats på gränsen till Sibbo, 16 kilometer från vårt hem med en resa som kollektivt hade tagit närmare en timme från dörr till dörr. Det var ett omöjligt alternativ.

Vi hade tur. Någon som hade fått en plats till det dagis vi hade önskat som nummer ett tackade nej och platsen gick vidare till oss eftersom vi var de som hade lämnat in ansökan först av alla på väntelistan. Det spelade tydligen ändå roll när ansökan lämnats in.

En del valde ett privat daghem, andra familjedagvård, vissa familjer satte sitt barn i finskspråkigt dagis och någon stannade hemma längre.

Jag vet att många, både politiker och tjänstemän, påstår att det oftast hittas lösningar för alla som behöver plats till slut. Det är inte riktigt sant. Jag blev kontaktad av hur många föräldrar som helst vars barn också tilldelats platser på omöjliga ställen. Långt från alla fick senare en plats på ett kommunalt, svenskspråkigt dagis nära hemmet. En del valde ett privat daghem, andra familjedagvård, vissa familjer satte sitt barn i finskspråkigt dagis och någon stannade hemma längre.

Dessa är alla bra alternativ om det är familjernas förstahandsval. Däremot är det djupt problematiskt om familjer tvingas till detta för att det inte finns plats på de svenskspråkiga, kommunala daghemmen i huvudstadsregionen.

Hur ska vi kunna garantera en högklassig småbarnspedagogik på svenska i huvudstadsregionen nu och i framtiden? Det här en fråga som vi på riktigt måste ta ansvar för att lösa nu genast.

Därför ordnar vi på Kommunförbundet ett öppet seminarium online 4.6 där vi diskuterar detta – kom med!

Vi vet hur den demografiska utvecklingen ser ut och att vi snarare behöver fler än färre barn för att upprätthålla en vettig försörjningskvot i framtiden. För att trygga den svenska servicen i huvudstadsregionen på sikt är det också av största vikt att vi har en fungerande småbarnspedagogik på svenska. Det är via småbarnspedagogiken vi slussar barnen vidare till svenskspråkiga skolor o.s.v.

Jag vågar dessutom påstå att ett av de bästa sätten att uppmuntra vuxna i barnskaffningsålder att skaffa (fler) barn, är att garantera vi inte behöver oroa oss för om och var det finns dagisplatser när den tiden är inne.

Webbinarium den 4.6 kl. 15-17. Småbarnspedagogik på svenska i huvudstadsregionen. Läs mer och anmäl dig!