Under de här första coronaveckorna har vi inom bildningssektorn lyckats med att övergå till distansundervisning, erbjuda närundervisning för vissa elever, erbjuda skollunch som take-away och hitta nya uppgifter åt en del av vår personal.

I den här kolumnen vill jag beskriva den coronavardag som den sett ut för mig inom bildningssektorns förvaltning.

Den första veckan var allmänt kaotisk. Det var krisinformation som gällde. Både personal och föräldrar förväntade sig snabb och korrekt information. Den svenska ledningsgruppen möts vanligen en gång i månaden. Nu övergick vi till att träffas digitalt tre gånger i veckan för att stämma av läget.

Min viktigaste uppgift i det här skedet blev att hjälpa min egen ledningsgrupp med svar och tolkningar så att deras arbete kunde fortgå så smidigt som möjligt. Ibland är det snabba beslut som behövs för att smidigheten skall synas ute i verksamheten.

Under de första veckorna underlättades situationen av att stadsdirektören gjorde en linjedragning om att inga löneutbetalningar avbryts under den första månaden. Vidare gavs klara direktiv om hur processen med att överföra personal till andra uppgifter inom staden skulle gå till.

Jag är otroligt tacksam över att vi inom projektet ”Skola i världsklass” hade skapat ett eget informellt nätverk och en diskussionsgrupp på Facebook.

Glädjande är att jag fått notera att kommunalförvaltningen i en så stor stad som Åbo under de här veckorna faktiskt varit både snabb och smidig. 

För att själv kunna vara både smidig och snabb så vände jag mig ofta till mina kolleger i de svenskspråkiga kommunerna. Jag är otroligt tacksam över att vi inom projektet ”Skola i världsklass” hade skapat ett eget informellt nätverk och en diskussionsgrupp på Facebook.

Där kastade vi ut våra frågor och delade information med varandra. Via nätverket så erbjöds också webbinarier med aktuell information från Utbildningsstyrelsen som ordnades av Centret för livslångt lärande vid ÅA.

Jag är övertygad om att både de formella nätverken, som ledningsgrupper och beredskapsgrupper av olika slag samt de informella nätverken har varit av stor betydelse för att vi har förmått agera smidigt inom bildningssektorn. 

Onödig rapportering kan man se det som.

Visst har det förekommit ökade krav på rapportering åt olika håll. Till Regionförvaltningsverket har vi varje vecka rapporterat om hur många elever och lärare som finns på plats i verksamheten.

Vi har också inom bildningssektorn kartlagt hur många elever eller familjer vi inte lyckats få kontakt med. Onödig rapportering kan man se det som. Å andra sidan kan man se det som ett försök att faktiskt få reda på hur kommuninvånarna har det och nå de familjer som behöver stöd. I så fall så är det ett gott exempel på hur kommunen lyssnar in sina invånares behov. Det här gör mig stolt! 

En viktig lärdom att ta med sig från krisen är att inse hur viktig bildningssektorn är som välmåendearena. Vi vet hur viktigt det är med samhörighet, gemenskap och tillhörighet för att må bra. Kanske skolan i framtiden har mist en del av sin fysiska betydelse för lärande, men dess betydelse för att skapa tillhörighet och välmående kommer alltid att bestå.

Kolumnen skrevs innan regeringens beslut att öppna skolorna den 14 maj.