Illustration: Sebastian Dahlström

Enligt Yle var avsikten att visa och konkretisera klyftorna inom den finländska grundskoleutbildningen och faktorer som påverkar barns inlärning, såsom segregationen inom städerna, skriver Li Andersson.

Li Andersson och andra partiordföranden deltar i debatten i Kommunernas hus on 13.9. Se direktsändningen från partiledardebatten här: Puoluejohdon paneeli 2023 – Kuntamarkkinat

Skribenten Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande, riksdagsledamot och tidigare undervisningsminister.

Det var i februari som Yle publicerade den så kallade “skolmaskinen”. Det är en webbsida där vem som helst kan gå in och genom att söka på en skolas namn kolla olika skolors medeltal och hur stor andel av eleverna som har finska som andraspråk. Maskinen visar samtidigt medianlönerna i området, hur stor andel av invånarna som är högskoleutbildade och vilken sysselsättningsgraden i området är. 

Publiceringen väckte mycket debatt. Som dåvarande undervisningsminister var jag en av dem som framförde kritik, men det gjorde även flera forskare samt barnombudsman Elina Pekkarinen. Såvitt jag förstått var det första gången någonsin som man i Finland publicerade data om grundskolorna som var så detaljerad att den var skolspecifik och inte begränsad till exempelvis vissa stadsdelar. Finland har inte en tradition med offentliga rankinglistor av grundskolor, och inom forskarkretsar har man undvikit att använda sig av data på detta sätt på grund av de etiska problem som det medför. Forskningschef Hanna Virtanen som ansvarar för utbildningsfrågor på Näringslivets forskningsinstitut hörde till dem som ansåg att maskinen inte borde ha publicerats, och att det största problemet var att man namngav enskilda skolor. 

Barnombudsman Pekkarinen lyfte fram att de faktorer som valts i skolmaskinen egentligen inte berättar någonting om hur bra skolan är, kvaliteten på undervisningen eller hur eleverna mår och lär sig. Speciellt problematiskt var det att maskinen fokuserade så starkt på andelen barn med finska som andraspråk. Bilden som maskinen förmedlar är förenklat sagt att en hög andel barn med finska som andraspråk betyder dålig skola, och en låg andel bra. 

Detta ger en alldeles för förenklad bild av vilka faktorer som påverkar vitsord och inlärning och bidrar snarare till att förstärka segregation än att minska den, om föräldrar reagerar genom att “undvika” skolor med många elever med ett annat modersmål än finska eller svenska. Segregation och utbildning är ett ämne som absolut behöver diskuteras men det är av yttersta vikt att diskussionen förs på ett sätt som inte ytterligare stämplar barn med utländskt ursprung eller enskilda skolor i utsatta områden.

Om man tillåter segregationen att utvecklas för långt i städerna leder det till att personer med låga inkomster, arbetslöshet och låg utbildningsnivå koncentreras till vissa områden.

I PISA-undersökningen som publicerades år 2019 hade Finland de minsta skillnaderna i inlärningsresultat mellan skolor av alla länder som deltog i undersökningen. Närskoleprincipen är ur denna synvinkel fortfarande stark, då varje finländsk elev kan lita på att den egna närskolan är lika bra som vilken som helst annan. Det finns mycket som fortfarande fungerar inom den finländska utbildningen, våra strukturella styrkor är våra högt utbildade lärare och ett skolsystem som bygger på gemensam, avgiftsfri och icke vinstdrivande grundläggande utbildning för alla. 

Vår största utmaning är att skillnaderna mellan elever har ökat. Här syns de ökade klyftorna mellan pojkar och flickor men framförallt hur elevernas socioekonomiska bakgrund påverkar inlärningsresultaten mer än tidigare. Det är även ett faktum att Finland har en av de största skillnaderna i inlärningsresultaten mellan barn med finska som andraspråk och barn med finska eller svenska som modersmål bland OECD-länderna. I de stora städerna har även skillnaderna i resultat mellan skolorna ökat, och speciellt i huvudstadsregionen är så kallad skolshopping, där föräldrar väljer en annan skola än närskolan åt sina barn, ett verkligt fenomen.

Utmaningen i fråga om segregationen i de större städerna är att den förstärker det som är den finländska utbildningens största utmaning: att elevernas socioekonomiska bakgrund påverkar inlärningsresultaten allt mer. Om man tillåter segregationen att utvecklas för långt i städerna leder det till att personer med låga inkomster, arbetslöshet och låg utbildningsnivå koncentreras till vissa områden. Då leder närskoleprincipen till att barn från olika samhällsklasser och bakgrund inte längre möts i grundskolan, speciellt om vissa familjer dessutom “väljer bort” den egna närskolan. 

Det viktigaste sättet att motverka den här utvecklingen är bra stadsplanering. Bostadspolitiken måste bygga på principen om att i alla stadsdelar erbjuda olika typer av boende: såväl privatägda bostäder som offentligt ägda hyresbostäder till ett rimligt pris. Förorterna behöver investeringar för bra ungdoms-, idrotts- och kulturtjänster och satsningar på en välfungerande och billig kollektivtrafik har i forskning även konstaterats vara ett effektivt sätt att motverka segregation. 

Men det finns även verktyg att använda inom utbildningspolitiken. I Vanda har man bland annat utnyttjat ett system där det inom ett elevupptagningsområde kan finnas till exempel tre olika grundskolor. Då har utbildningsanordnaren möjlighet att försöka se till att elever med olika bakgrund finns i alla skolor, i stället för att koncentreras till bara vissa enskilda.