Marint kvinnoteam

9.12.2019
Bloggar Björn Månsson

Finland har länge haft regeringar med ungefär lika många kvinnor som män, ja ibland har rentav en knapp majoritet av ministrarna varit kvinnor. Finland har också haft ett par kvinnliga, låt vara kortvariga statsministrar.

Kanske man inte borde fixera vid könsaspekten.

Men aldrig förr har en kvinnlig statsminister lett en regering där också alla andra regeringspartier leds av kvinnor. Sanna Marin är förvisso inte – ännu – partiledare, men som statsminister kommer hon utan tvekan att bli partiets ansikte utåt. Särskilt som partiledaren Antti Rinne märkligt nog låter sig väljas till vice talman och förväntas stå utanför dagspolitiken.

Kanske man inte borde fixera vid könsaspekten. I ett idealsamhälle med full jämställdhet ska könet inte spela någon roll vid val av ledande politiker, företagsledare etc. utan kompetensen ska avgöra. Men nu är vi inte där, så därför är det nog anmärkningsvärt hur kvinnodominerad den ombildade regeringen blir.

Kvinnornas frammarsch är ingen tillfällighet. Flickorna och kvinnorna har redan länge uppnått starka positioner i utbildningen, från gymnasiet till akademiska studier och examina. Och vad är bättre än att kvinnorna också fått en bekräftelse på sin kompetens genom valet av en kvinna som president precis då det nya millenniet inleddes, och nu detta.

Det väckte delvis indignerade reaktioner då jag på söndagskvällen på min Facebook-sida dristade mig till att placera ett litet smolk i kvinnobägaren. Jag befarade att de många kvinnorna i ledande positioner i den nya regeringen kan leda till en simpel motreaktion i form av att vårt mest manschauvinistiska och även allmänt sett mest reaktionära parti, sannfinländarna, får ytterligare vind i seglen.

Missförstå mig inte, detta är naturligtvis inget hållbart argument mot valen av Katri Kulmuni till centerns partiledare – och nu också till den mäktiga men ibland otacksamma posten som finansminister – eller Sanna Marin till statsminister. Men jag är bara rädd för att det finns alltför många fördomsfulla medelålders och äldre – ja, rentav också yngre – män som kan låta sig lockas till sannfinländarnas manligt dominerade läger.

Eller som HBL:s ledarskribent Susanna Ginman uttrycker det: ”Konservativa krafter i politiken och samhället kan använda det som ett avskräckande exempel, som ytterligare ett tecken på att männens makt kringskärs. För de flesta andra är det knappast något annat än ett tecken på att vi har kommit en bit mot ett jämställt samhälle.” Just det!

Vi kommer ju aldrig att få veta om Antti Kaikkonen eller Antti Lindtman bättre hade lyckats hålla sannfinländarna på mattan. Just nu verkar ju inget kunna stoppa deras gallupframgångar. I Sverige är trenden som känt den samma – utan samma kvinnliga dominans bland ledande politiker.

***

Så långt könsaspekten. Och den politiskt-ideologiska, då? Jag ser ingen förändring jämfört med regeringen Rinne. Regeringsbasen förblir den samma, liksom regeringsprogrammet.

De som vill tala om en vänsterregering eller rentav en ”socialistisk” koalition gör det nog alltför enkelt för sig.  Vänsterförbundet är förvisso socialistiskt. Socialdemokraterna strök däremot, om jag minns rätt, redan för länge sedan marxismen ur sitt partiprogram. De gröna hör till de ”borgerligaste” bland gröna partier i Europa, särskilt jämfört med Sverige och Tyskland. Det vet vi t.ex. från kommunalpolitiken i Helsingfors.

Hur man av summan av dessa partier får ihop en ”socialistisk” eller vänsterregering övergår åtminstone mitt förstånd.

Den som vill kalla centern ”vänster” eller ens liberal känner nog inte de ganska konservativa tongångarna på partifältet. Och SFP är visserligen ett liberalt parti, men ändå med ett brett borgerligt spektrum i väljarkåren.

Hur man av summan av dessa partier får ihop en ”socialistisk” eller vänsterregering övergår åtminstone mitt förstånd. Jo, det är förstås politiken som avgör, men jag ser inga tecken på en tvär vänstersväng.

Förresten tycks historien åtminstone på en punkt upprepa sig. Då Urho Kekkonen 1956 tillträdde som president möttes han som känt av en generalstrejk. Då Sanna Marin tillträder som statsminister har 100 000 industrifackmedlemmar just gått i strejk. Må lyckan stå henne bi.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här