Budgetmanagement by perkele – eller genom diskussion

Den offentliga debatten om budgetförhandlingarna i Helsingfors har handlat om pengar men också stadsbornas och de förtroendevaldas insyn i förslagen.
Den offentliga debatten om budgetförhandlingarna i Helsingfors har handlat om pengar men också stadsbornas och de förtroendevaldas insyn i förslagen. (Helsingfors stad / Sakari Röyskö)
17.10.2022
Kommuntorget Björn Månsson

Partiet är detsamma, bägge är mer eller mindre tvåspråkiga och bägges initialer är JV. Men där slutar likheterna, skriver Björn Månsson som har länge på nära håll följt med och deltagit i budgetförhandlingarna i huvudstaden.

Jag avser Helsingfors borgmästare sedan 2021, Juhana Vartiainen, och hans företrädare Jan Vapaavuori (2017–2021). Olikheterna har tydligt framgått av hur de har lett budgetförhandlingarna.

På Vapaavuori kunde man tillämpa det som sägs vara typiskt för finländska företagsledare: management by perkele. Han lade fram ett färdigt budgetförslag, och ledde sedan förhandlingarna med fast hand.

Vartiainen har måhända tagit intryck av sina många år i Sverige, och hans ledarstil är snarare management by discussion. Han hade inget färdigt utgångsförslag, utan lät resultatet formas anefter, i dialog med andra.

Skillnaden är såtillvida anmärkningsvärd att de båda borgmästarnas ideologiska utgångspunkt är lite olika: medan Vapaavuori var utpräglat socialt sinnad, står Vartiainen betydligt närmare neoliberalismen, som präglas av en stark tro på marknadsekonomins ofelbarhet.

Det var i själva verket orsaken till att han lämnade sitt tidigare parti, socialdemokraterna, och gick över till samlingspartiet.

Bägge ledarstilarna har sina klara för- och nackdelar. Vapaavuoris stil var rätlinjig, och det var på sätt och vis lättare att förhandla om ändringar i ett färdigt förslag. Å andra sidan blev förslaget lite för cementerat, väl förankrat i tjänstemannaberedningen som det var. Vartiainens utgångspunkt var mer diffus. Först så småningom lade han, eller snarare hans ”chefsekonomist” (en ny befattning i staden) för de olika sektorerna fram vad som kallades ”aloituspiste” (startpunkt), som sedan var utgångspunkten för de fortsatta förhandlingarna. Men visst kan man välmenande kalla hans stil mer demokratisk.

De här skillnaderna i sätten att föra budgetförhandlingar syntes inte till alla delar utåt, men nog på en punkt, som väckte diskussion: Vapaavuori hade offentliggjort sitt förslag, vilket möjliggjorde en lika offentlig debatt redan innan förhandlingarna mellan partierna hade inletts. Vartiainen offentliggjorde ingenting, av den enkla orsaken att det inte fanns något färdigt förslag att offentliggöra.

Om Vartiainens ledarstil alltså inåt var mer demokratisk, respekterade Vapaavuori utåt bättre den – alltsedan den av Karlebyprästen Anders Chydenius i Sveriges riksdag initierade tryckfrihetsförordningen från 1766 – heliga nordiska offentlighetsprincipen.

Som sagt: bägge tillvägagångssätten har sina för- och nackdelar.

Borgmästare i Helsingfors Juhana Vartiainen.

På en väsentlig punkt är det ingen skillnad mellan JV och JV: bägge höll benhårt fast vid det stadsfullmäktigebeslut som på Vapaavuoris tid kallades produktivitetsmål, och nu på Vartiainens ansvarsprincip.

Definitionen är oförändrad: driftsutgifterna får stiga med befolkningstillväxtprocenten plus kostnadsindex minus en viss koefficient, på Vapaavuoris tid en procent och nu en halv. Den goda avsikten är alltså att varje år effektivera stadens verksamhet en aning.

Det är helt ok om man faktiskt lyckas höja produktiviteten, t.ex. genom digitalisering av vissa tjänster. Men tyvärr har också vissa rena sparåtgärder kallats ”produktivitetshöjningar”, såsom när man hade tänkt lägga ner den där hälsorådgivningstelefonen som man kan ringa till om man är osäker på om man ska ringa nödcentralen direkt. Den räddades.

Under Vartiainens tid har vi, i lätt neoliberalistisk anda, haft en särskild produktivitetsarbetsgrupp, som lite elakt kunde kallas privatiseringsarbetsgrupp.

Resultaten har varierat.

Benhårt, skrev jag. Lyckligtvis har denna borgmästarnas benhårdhet genom åren drabbats av lite benskörhet. För nästa års del var alla överens om att både kostnaderna för att reparera de kända bristerna i stadens löneutbetalningssystem och för de stigande energikostnaderna inte behövde räknas in i den ram som ansvarsprincipen gäller. Det kallade vi förhandlare kreativitet.

Resultaten av respektive budgetförhandlingar skiljer sig sedan inte särskilt stort från varandra. De förhandlande stadsstyrelsepartierna lade till några tiotal miljoner till det tjänstemännen hade räknat fram.

Det är inte mycket, då stadens budget hittills rört sig kring fem miljarder – och nästa år p.g.a. vårdreformen halveras. Men tilläggsmiljonerna har styrts till angelägna ändamål, börjande med dagis och skola.

På tal om halveringen av budgeten, då social- och hälsovården plus räddningsväsendet avskiljs till en egen helhet, kommer en sak att väcka uppmärksamhet, för att inte tala om ramaskrin: driftsbudgetens överskott beräknas fördubblas jämfört med i år!

Läs mera här:  Helsingfors fortsätter den ansvarsfulla ekonomiförvaltningen – förslag om betydande tilläggsanslag för fostran och utbildning

Det ser ju inte bra ut, då vi minsann skulle ha behov av ytterligare satsningar på ett och annat som det kunde finnas behov av. Gefundenes Fressen särskilt för populister…
Men det handlar om budgetregler och -teknik, då man måste skilja mellan driftsbudget och investeringsbudget. Det här överskottet på driftssidan behövs för att finansiera en del – cirka hälften – av de investeringar staden ska göra, i nya daghem och skolor, i bostäder, i gator och broar, i kultur-, fritids- och idrottsanläggningar och så vidare.
Sedan kan man förstås alltid diskutera hur kloka en del av investeringarna i infrastruktur är, men det redan är en annan historia.

Björn Månsson har i sin egenskap av SFP:s gruppordförande i Helsingfors stadsfullmäktige deltagit i budgetförhandlingarna i närmare tio års tid.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här