Ulf Stenman: Den som anpassar sig till det nya normala stärker sina positioner

17.8.2021
Bloggar Ulf Stenman

I mars 2020 förändrades vår vardag på ett avgörande sätt, Finland blev plötsligt en del av en global pandemi på grund av coronaviruset.

Det ledde till undantagsförhållanden och beredskapslagen togs i bruk för första gången i Finlands fredstida historia. Vi begränsades i vår rätt att röra oss fritt, uppmanades att inte hålla närkontakt med varandra och framförallt inte med personer över 70 år eller personer som hör till någon riskgrupp. Restauranger och caféer stängde, alla evenemang upphörde, våra skolor övergick till distansundervisning och för alla som kunde blev distansjobb och munskydd en vardag.

Pandemin uppfyller med råge alla kriterier för att kallas för en samhällelig kris.

Vaccineringarna är igång, restriktionerna och begränsningarna har förändrats över tid, men pandemin fortsätter och vårt sätt att agera, leva och arbeta är förändrat – för alltid?

Pandemin uppfyller med råge alla kriterier för att kallas för en samhällelig kris. Den hotar grundläggande funktioner, som vår hälsa och vår frihet, och utgör en händelse som får så stora konsekvenser att samhället inte fungerar som det ska. Det är en omvälvande, extraordinär, global händelse som för många inneburit att livet skakats om i sina grundvalar på ett sätt som är svårt att jämföra med något annat i modern tid.

Vi måste därför sluta tänka i termer som ”när det här är över”.

Kris är också synonymt med vändpunkt, en avgörande vändning. Frågan är: en vändning till vad? Det sägs att i det antika Grekland kom maratonlöparna fram till ”krísis” efter halva sträckan. Från den vändpunkten, ”krisis”, ledde loppet hemåt och mot målet.

Eftersom en kris innebär en avgörande vändning, så kan vi inte hoppas på att läget ska återgå till hur det var tidigare efter ett tag. Vi måste därför sluta tänka i termer som ”när det här är över”, ”när vi återgår till det normala”, ”sedan efter pandemin” osv. Vi har nått en vändpunkt och kan inte vrida tillbaka vare sig klockan eller utvecklingen.

Denna avgörande förändring kommer i grunden att påverka allas vårt arbete framöver och det gäller därför att nu kunna skifta fokus från vårt mera kortsiktiga agerande som vi tar till vid krishantering mot ett allt mera långsiktigt agerande, mot en nyorientering av verksamheten. Denna nyorientering måste ske parallellt med krishanteringen.

Många saker kommer att se annorlunda ut i samhället och i arbetslivet framöver. Vad vi gör för att möta dessa nya behov, och också nya förutsättningar och aktörer som uppkommer, är avgörande för hur framgångsrika vi är i vårt arbete framöver. Dessutom är det inte bara pandemin som förorsakar dessa förändringar. Även andra stora megatrender påverkar och påskyndar processen.

Bara ett exempel är digitaliseringen, som har tagit ett jättekliv framåt. Distansarbete, i de branscher där det går, har kommit för att stanna, vilket man som arbetsgivare och ledare är tvungen att anpassa sig till.

Olika så kallade metafärdigheter som exempelvis digitalkompetens, interaktionsförmåga, kreativitet, nätverk, flexibilitet, etik och förmåga att hantera helheter, tenderar bli allt viktigare i ett framtida arbetsliv där distansarbete helt eller delvis utgör en del av verkligheten.

Framgången och resultatet är en fråga för hela arbetsgemenskapen.

För ledaren ställer distansarbetet allt högre krav på förmågan att motivera de anställdas ambition att uppnå de gemensamma och målen. Måluppföljningen blir därmed mera individuell och kräver kortare och fler uppföljningar och avstämningar så att resultaten blir tydliga för alla parter.

Ledarens förmåga att kommunicera syfte, mål, taktik, strategi och resurser stärks och vi kommer säkerligen också att behöva uppdatera kompetensen för att framöver kunna bygga nya team och tjänster som passar det nya normala. Antagligen kommer det att krävas både omstrukturering och omorganisering i vårt sätt att verka och ledarskapet går allt mera från ett coachande ledarskap till ett självledarskap. Ledarskapet sköts inte längre av några få chefer. Framgången och resultatet är en fråga för hela arbetsgemenskapen.

Kommunala ledare och arbetsgivare måste nu kartlägga de nya behoven och beteenden från ett kundperspektiv och anpassa sig därefter. De som snabbast inser att detta inte är något övergående, utan kan förstå och skapa sig en bild av hur det nya normala ser ut och vilka nya behov som finns, kommer att stärka sin position. Att blunda och tro att det blir som det var före pandemin är ingen vinnande lösning.