Minoritetsspråk i Europa

10.11.2016
Brysselbloggen Johannes Lith

Finlands ständiga representation vid Europeiska Unionen organiserade den 27 oktober en presentation av vad folket i Litauen och Finland tycker om minoritetsspråken i respektive land. Det är det tyska Greifswalds universitets fakulteter för de baltiska och nordiska språken, som genomfört studien.

En intressant punkt som studien lyfter fram, är att Finland och Litauen har procentuellt ungefär lika stora språkliga minoriteter. Det finns också många likheter länderna emellan i hur majoriteten ser på språkminoriteter. Enligt studien är språkklimatet överlag gott i båda länderna och minoriteterna har goda möjligheter att få offentlig service på det egna modersmålet. Den största olikheten är att svenskan i Finland är ett officiellt språk medan varken ryska eller polska är det i Litauen. Finlandssvenskars rätt till service på det egna modersmålet är därmed garanterad i grundlagen – något som de polsk- och rysktalande minoriteterna i Litauen inte kan stoltsera med.

Trots att statusen som officiellt språk finns kvar, har svenskans ställning i Finland speciellt under de senaste åren väckt livlig debatt. SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson talade svenska dagen till ära om språkklimatet i Finland och beskrev det som hårdare än på länge samtidigt som svenskspråkiga patienters rätt till service på sitt modersmål, i samband med den kommande vårdreformen, oroar folk runtom Svenskfinland.

Studien, som Greifswalds universitet genomfört, kom även fram till att det är en betydande andel av finskspråkiga finländare som helst skulle se svenskans ställning som officiellt språk försvinna. Endast en dryg tredjedel av finskspråkiga i Joensuu och Torneå vill bevara svenskan som ett officiellt språk medan andelen i Vasa är knappt under hälften och i Helsingfors knappt över hälften. Svenskans ställning som officiellt språk är med andra ord ingen självklarhet och politisk aktivitet krävs för att garantera ställningen.

Ur finlandssvenskt perspektiv är det ändå hoppingivande att kunskaper i svenska uppskattas stort bland finskspråkiga. Trots att så många helst ser svenskans ställning försvagas, avslöjar Greifswalds universitets studie att de flesta även i fullständigt finskspråkiga städer fortfarande skulle välja att studera svenska, även om det skulle bli ett helt frivilligt ämne i skolor.

Intressant nog, publicerade Europaparlamentets kultur och utbildningsutskott, endast några dagar efter ovan omtalade presentation, tre utredningar om flerspråkighetens för och nackdelar och hur strategin för språkmångfalden inom EU borde se ut.

En av slutsatserna som utredningarna kom fram till var att det endast är hälften av EU:s fullvuxna medborgare som talar flytande engelska, tyska eller franska. För att fri rörlighet och ökad handel inom EU ska förvandlas från fina ord till verklighet, måste språkmångfalden med andra ord tas i beaktande och lärandet av dessa språk uppmuntras.

Hittills har EU:s språkstrategi fokuserat på att uppmuntra mänskor att lära sig minst två språk förutom sitt modersmål. Det har lett till att allt fler lärt sig ett eller två av de språken som talas av de största folkgrupperna inom EU. Trots satsningen och trots att de som förstår engelska, tyska eller franska blir allt fler, är det alltså en stor del av EU:s befolkning som inte talar något av dessa språk flytande. Som en följd av detta och eftersom handeln bevisligen är aktivare mellan länder som talar ett gemensamt språk, bör fokus nu, enligt utredningen, riktas mot att göra det lättare och billigare att lära sig vilket som helst EU-språk. EU har 24 minoritetsspråk och trots att tre av dem är mer talade än de övriga, bör EU säkerställa att det i framtiden ska vara lätt att lära sig även de språk som talas av minoriteter. Endast genom att stöda ett livslångt, flexibelt och billigt lärande av språk, kan man stöda en verklig fri rörlighet inom EU.