Jenni Airaksinen: Kommuner måste bli bättre på att ingripa i hot och trakasserier

Jenni Airaksinen säger att tröskeln för att tala om trakasserier har sänkts.
Jenni Airaksinen säger att tröskeln för att tala om trakasserier har sänkts.
8.4.2021

Individer får inte lämnas ensamma om de utsatts för kränkningar, säger Airaksinen.

”Petteri” blir invald i fullmäktige men meningsskiljaktigheter i det egna partiet gör att han svartmålas i sociala medier och trakasseras och hotas av egna partikamrater. Hoten riktas också mot hans familj. Till slut lämnar ”Petteri” partiet och flyttar bort från orten.

”Leena” är en välkänd lokalpolitiker som får hotbrev hem och valaffischer förstörda. När hon rör sig ute en kväll hotar ett gäng män henne med sexuellt våld. Hennes familj oroar sig för hennes säkerhet. ”Leena” upplever att hon inte får hjälp av polisen eller kommunens tjänstemän.

Det här är två exempel på hot och trakasserier som nämns i universitetslektorn Jenni Airaksinens och forskaren Anni Kyöstis forskningsrapport ”Sietämisen rajat” (sv. ”Toleransens gränser”). Exemplen – de är fem sammanlagt – är sammanställda utgående från förtroendevaldas erfarenheter.

– Ett syfte med forskningen var att lyfta diskussionen om trakasserier och hot. I det avseendet har det också skett en förändring. Tidigare gällde ”den som ger sig in i leken får leken tåla”, och den som påtalade trakasserier beskylldes för att ta på sig offerkoftan. Nu går det inte lika lätt, säger Airaksinen.

Tydligare processer

Men även om trakasserier och hot diskuteras betydligt mera nu än tidigare så finns det fortfarande kunskapsluckor. Det kan vara svårt för en fullmäktigeledamot att veta var gränsen mellan sakfrågor och personangrepp går.

– Man inser kanske inte att en aggressiv person kom med ett förklätt hot. Den insikten kommer senare, tillsammans med en dålig känsla. Det här, i kombination med att man för länge tolererar trakasserier, eller att hot förminskas av andra, gör att vi fortfarande har problem.

I sina intervjuer med förtroendevalda stötte forskarna på fall där ledande tjänstemän uppfattat den här typen av beteende som acceptabelt. Därför har de också i forskningsrapporten tydligt definierat vad som är hatprat, kränkningar och trakasserier.

Airaksinen säger att kommunerna måste ha processerna klara för sig då misstänkta fall av kränkningar och hot uppdagas. Många kommuner har en säkerhetschef och det är ofta en självklar första kontakt.

– Vi har också sett fall där ingen, inte heller partierna, tagit något ansvar, utan bara slagit ut med händerna.  Poängen är att det här inte får vila en enskilds individs axlar. Det underlättar mycket om kontakten till polisen sköts av flera och om den som utsatts får stöd av kollegor.

Vad förväntar du dig av kommunalvalskampanjen? Kommer den offentliga debatten att bli sämre innan den blir bättre?

– Tröskeln för att prata om trakasserier och hot har sänkts, vilket är en bra sak. Diskussionen på sociala medier är fortfarande rätt hemsk och svår att komma åt, men åtminstone så får de som trakasserar och hotar inte göra det ostört.

Plock bland apportens åtgärdsförslag

  • Istället för tolerans, ett starkare skydd
  • Kommuner och partier ska ha processer för att ingripa
  • Fullmäktige och partier ska ha en gemensam linje – trakasserier tolereras inte
  • En offentlig diskussion och ett utbyte av erfarenheter