Harry Lunabba: Behöver vi en totalreform av barnskyddslagen?

Barnskyddslagen ställer krav på myndigheters informationsutbyte och den betonar och möjliggör mångprofessionellt samarbete i barnskyddsärenden, skriver Harry Lunabba.
Barnskyddslagen ställer krav på myndigheters informationsutbyte och den betonar och möjliggör mångprofessionellt samarbete i barnskyddsärenden, skriver Harry Lunabba. (Kommuntorget arkiv / Johanna Vuonkari)
3.6.2022
Bloggar Harry Lunabba

Det är med blandade känslor jag läser om beskedet om att man vid social- och hälsovårdsministeriet inleder arbetet med en totalreform av barnskyddslagstiftningen. Behöver vi faktiskt en ny lag eller skulle det räcka med att välfärdsområden, till skillnad från många kommuner, skulle leva upp till den nuvarande lagstiftningens höga ambitionsnivå? Det undrar universitetslektor Harry Lunabba.

Jag har samtidigt lite svårt att föreställa mig vad man tänker sig att vi ska uppnå genom en totalreform av barnskyddslagen? Den ikraftvarande barnskyddslagen är nämligen ett alldeles utmärkt fint lagpaket som betonar både betydelsen av barnrättsliga principer och förebyggande insatser. Barnskyddslagen ger klara besked om ansvarsfördelningen i fråga om organisering och utförandet av både det förebyggande- liksom den barn- och familjeinriktade barnskyddet. Lagen ställer krav på myndigheters informationsutbyte och den betonar och möjliggör mångprofessionellt samarbete i barnskyddsärenden. Barnskyddslagen är också tydlig beträffande tidsramarna för bedömningen av behovet av barnskydd liksom i fråga om inledandet av olika former av stöd- och hjälpinsatser för barn. Frågar uppriktigt, är det faktiskt en totalreform av barnskyddslagstiftningen som behövs eller borde fokus riktas på något annat?

Skriv sökorden ”barnskyddet prickas” i sökfältet på Google så får du en lista på kommuner som inte lyckats hålla till tidsfristerna i den ikraftvarande barnskyddslagen. 

Det jag efterlyser för utvecklandet av barnskyddet är inte nya lagar och bestämmelser utan pragmatisk kunskapsutveckling om vad som konkret behöver göras för att barn skall få effektiv hjälp. Att barn får effektiv hjälp innebär i all sin enkelhet två saker: 1) att barn får tillgång till service och 2) att den service eller stöd som erbjuds barn generar till positiv förändring.

Man kan fråga sig hur dessa två grundförutsättningar för effektiv hjälp förverkligas i Finland? Skriv sökorden ”barnskyddet prickas” i sökfältet på Google så får du en lista på kommuner som inte lyckats hålla till tidsfristerna i den ikraftvarande barnskyddslagen. Intrycket blir också fort att problemet är inte så mycket innehållet i barnskyddslagen, utan snarare att lagen inte efterföljs. I frågan om huruvida den service som erbjuds barn faktiskt fungerar är det mycket svårare att säga något entydigt om. Faktum är att vi vet fortsättningsvis mycket lite om vilka arbetsmodeller som implementeras i barnskyddsarbete, hur olika arbetssätt faktiskt fungerar eller vad som utgör de bärande mekanismerna i sådana insatser som är förebyggande.

Att genera sådan kunskap förutsätter att kunskap utvecklas där som barnskyddsarbetet utförs i praktiken! Under de senaste 20 åren har vi gjort enorma framsteg i fråga om cancervården i Finland och mig veterligen har det inte varit pga. totalreformer av lagen om patientens ställning och rättigheter! Det utvecklingsdrivande arbetet görs framför allt på universitetssjukhusen där utvecklingen bygger på pragmatiskt samarbete mellan praktik och forskning. Den nuvarande barnskyddslagen utgör inget hinder för att motsvarande kunskapsutveckling gjordes på universitetssocialkontor. Sådana kunde gott och väl upprättas av de bredaxlade välfärdsområdena.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här