Alla partier har lovat sina väljare att satsa på utbildning, påminner skribenten. Bild: Statsrådet

Pisaresultaten för år 2022 publicerades förra veckan och resultatet är det som många experter befarat. Finland har inte lyckats vända den dalande trenden som vi sett under hela 2000-talet. Pisa-resultaten för våra 15-åriga ungdomar fortsätter att sjunka.

Då jag följt med den inledande diskussionen kring de färska Pisa-resultaten kan man tydligt se hur många pekar ut två så kallade goda fiender: pandemin och smarttelefonen. Onekligen var det väl väntat att en global kris som pandemin och allt vad nedstängning av skolor innebär, påverkar negativt på elevers kunskaper. Vem som helst kan väl också inse att då alla ungdomar går om kring med en mackapär vars applikationer är uttryckligen utvecklade för att vara beroendeframkallande, påverkar det negativt på elevers koncentration och därmed också inlärning.

Men goda fiender erbjuder sällan ett genuint mervärde för utveckling och förändring. Om Pisa-trenden skall vändas behöver vi faktiskt göra något annorlunda i denna moderna verklighet där också digitalisering och globala pandemier är eller kan vara ett faktum.

Vad som behöver göras annorlunda i skolan är en komplicerad fråga som behöver begrundas med tid. Men, det jag efterlyser är pragmatism för utvecklandet av skolan och undervisningen. Pragmatism är en vetenskapsfilosofi som betonar att kunskapens värde skall främst metas i relation till dess konkreta betydelse och effekter.

Mitt första pragmatiska förslag är att garantera resurserna och investeringarna för grundläggande utbildning. Om detta realiseras innebär det att det i framtiden sätts mera resurser på grundläggande undervisning än tidigare.  Detta torde också låta sig göras då det inte finns ett enda parti i detta land som inte skulle uttryckligen ha lovat sina väljare att satsa just på utbildning.

Mitt andra pragmatiska förslag är att sätta fokus på utvecklandet av undervisningens innehåll. I regel brukar det efterlysas strukturförändringar för att råda bot på samhällsproblem. Men, för en pragmatiker känns snacket om strukturförändringar både diffust och abstrakt. Vi pratade ju väldigt mycket om hur de nya social- och hälsovårdsstrukturerna skulle innebära effektivitet, inbesparingar och bättre service, men som de facto ledde till underbudgetering, nedskärningar och oklarheter i arbetsfördelningen.

Läs också: Lugn och ro ska ge bättre resultat – bildningen skärs det inte i, lovar undervisningsministern

Om skolan skall förnyas behöver vi lägga fokus på verksamheten i klassrummen och de konkreta mötena mellan läraren och eleven. Det behövs nya och fräscha idéer, men främst sådana innovationer som är förankrade till vardagsrealiteterna i skolan, och som kan begripliggöras genom att beskriva vad som framöver görs annorlunda än tidigare klassrummen.

När vi väl har en palett med goda och grundade idéer för att förändra verksamheten i klassrummen gäller det, för det tredje, att satsa på implementeringen av dessa goda idéer. Detta innebär att de nya idéernas praktiska ändamålsenlighet testas i de praktiska verksamheterna.

En pragmatiker vet nämligen att en stor del av nya ”innovationer” är sällan särskilt bra, trots att de i regel lagts fram med goda intentioner. Samtidigt förstår pragmatikern att man behöver pröva på en mängd idéer för att få fram några goda.

Det jag vill få sagt är att då vi framöver vill integrera undervisning eller går in för att digitalisera eller analogisera undervisningsmetoderna, skall dessa idéer bygga på genuin och rigorös kunskapsbaserad implementering.

I klarspråk efterlyser jag en sådan pragmatisk utvecklingskultur i skolorna där vi systematiskt samlar in kunskap om vad som faktiskt fungerar, varför, för vem och under hurdana premisser. Jag antar att en pragmatisk utgångspunkt skulle ge oss ett bättre underlag att diskutera om vad som fungerar och inte fungerar då det kommer till implementering av digitala undervisningsmetoder.