Harry Lunabba: Socialarbetarnas underutnyttjade kompetens gör att vi inte löser problemen inom barnskyddet

18.3.2021
Bloggar Harry Lunabba

I de finländska kommunerna jobbar världens högst utbildade socialarbetare.

Behörighetskravet för socialarbetare har redan i flera år varit på magisternivå och därmed kan socialarbetarutbildningen förliknas med andra motsvarande högre professionsutbildningar som till exempel psykologi-, läkar-, eller juristutbildningar.

Det som man samtidigt kan fråga sig är att hur utnyttjar vi denna resurs som magisterutbildade socialarbetare innebär? Vi vet nämligen att det är ganska ofta som ett socialarbetaruppdrag sköts av en obehörig socialarbetare. Vi vet dessutom att många socialarbetare tampas med en sådan arbetsbörda att arbetet inte kan utföras på ett sådant sätt att socialarbetarnas kompetenser skulle komma i användning.

Man kan förstås förhålla sig till socialt arbete på många olika sätt. Det finns dom som uppfattar att socialarbetare är överutbildade för de uppdrag de förväntas sköta, och därmed borde behörighetskraven ses över.

Barnskyddsarbete är alltför ofta reaktivt och ineffektivt.

Den hållning som jag själv har är att underutnyttjandet av socialarbetarkompetenserna är ett av de största problemen inom det sociala området och en direkt orsak till att vi inte lyckas råda bot på många av de evighetsproblemen som finns till exempel inom barnskyddsarbete.

Behovet för vård utom hemmet har konstant ökat för barn i ungdomsålder, vilket jag ser som en direkt följd av att barnskyddsarbete alltför ofta är reaktivt och ineffektivt. Visionen om förebyggande barnskydd förverkligas inte då insatserna ofta kommer i ett alltför sent skede och vi saknar kunskap om insatsernas effekter.

I boken Re-imagining child protection: Towards humane social work with families (2014) efterlyser författarna Brid Featherstone, Sue White och Kate Morris en kulturförändring i barnskyddsarbete. Kulturförändringen som efterlyses handlar om att barnskyddet skulle ersätta den rådande reaktiva verksamhetskulturen med en ny forskningsbaserad inlärningskultur.

Är det inte just sådant vi skall kunna förvänta oss av världens mest högutbildade socialarbetare?

Kärnan för denna nya inlärningskultur är att socialarbetare skulle ta ett forskande grepp i sitt arbete som skulle innebära tre konkreta förändringar i socialarbetarnas dagliga verksamhet:

  1. Socialarbetare skulle hålla sig uppdaterade med den senaste forskningen.
  2. Socialarbetare skulle tillämpa ett forskande grepp då de analyserar barns och familjers hjälpbehov.
  3. Socialarbetare skulle analysera, utvärdera och uppdaterar sina egna yrkesrutiner systematiskt.

En sådan här förändring kan kanske upplevas som överambitiöst? Men, är det inte just sådant vi skall kunna förvänta oss av världens mest högutbildade socialarbetare?

Det är ju genom dylika tre steg som man uppdaterar hälso- och sjukvården. Forsknings- och undervisningsverksamheten ses som en nära och naturlig del av till exempel universitetssjukhusens grunduppdrag.

Helt avgörande är att socialarbetarna själva börjar uppfatta sig som högt utbildade professionella med forskarkompetenser.

Interventioner, vårdmetoder och praktik utvecklas, forskas och undervisas i nära anknytning med det vardagliga arbetet med patienter. Denna kliniska forsknings- och undervisningspraktik har blivit så vedertagen del av vårdinstitutionernas vardag att de flesta av oss, som någon gång fått vård på ett sjukhus, har erfarenheter av att det i patientrummet finns en eller flera medicinstuderande eller att ingreppen dokumenteras för forskningssyfte.

En forskningsbaserad inlärningskultur inom det sociala området skapas inte av sig självt, utan det behövs ett aktivt engagemang på många nivåer. Helt avgörande är att socialarbetarna själva börjar uppfatta sig som högt utbildade professionella med forskarkompetenser.

Kanske det också gäller för en del chefer och förmän inom det sociala området att se över sin ambitionsnivå för det sociala arbetet. Själv drömmer jag om praktiknära forsknings- och undervisningssamarbete vid ett framtida universitetssocialkontor!