I hundra kommuner har antalet barn i skolåldern minskat med över 20 procent. (Arkivbild)

Under veckan har Kommunförbundets rapport om det minskande antalet grundskoleelever toppat de inhemska nyheterna. Elevantalet i våra skolor kommer att minska med omkring 80 000 fram till år 2030.

Trenden är inte ny, vi har varit medvetna om de demografiska utmaningarna ända sedan 1990-talet. Kan vi påverka utvecklingen eller hemfaller vi i den gamla vanan att upprepa problemet i stället för att agera?

Enligt en undersökning som publicerats av Näringslivets forskningsinstitut för något år sedan kommer den ekonomiska tillväxten från och med 2040-talet att permanent påverkas av förändringarna i befolkningsstrukturen, detta om inte nativiteten stiger betydligt, invandringen ökar och invandrarnas sysselsättningsgrad höjs.

Även om årsklassen barn i skolåldern har utvecklats olika i olika kommuner, kommer de kommuner där antalet barn ökar att vara i klar minoritet i framtiden. I hundra kommuner har antalet barn i skolåldern minskat med över 20 procent. I enskilda kommuner har åldersklasserna krympt till och med kraftigare än så. Utvecklingen delar Finland i en östlig och en västlig del, där minskningen är mindre i västra Finland och i Svenskfinland överlag. Förändringen påverkar dock alla kommuner.

Trots de dystra siffrorna, nämner många kommuner fortsättningsvis en befolkningstillväxt som en målsättning i sina strategier. Men interna flyttningar i en region löser inte problemet på lång sikt.

Påverkar politiska beslut nativiteten?

Fertiliteten i Finland rasar. Den naturliga frågan att ställa sig är därför: Varför vill inte unga ha lika många barn som tidigare generationer?

Under 2023 ordnande Social- och hälsovårdsministeriet rundabordssamtal där temat var åtgärder som påverkar nativiteten. I rundabordssamtalen konstaterade deltagarna att Finland behöver en långsiktig och förtroendeskapande barn- och familjepolitik samt en familjevänlig utbildnings- och sysselsättningspolitik. Deltagarna lyfte fram vikten av beredskap och aktiv påverkan när det gäller befolkningsutvecklingen och främjande av likabehandling. De efterlyste en systematisk förbättring av de grundläggande och mänskliga rättigheterna på alla politikområden. De konstaterade också att vi måste främja ett barn- och familjevänligt samhällsklimat, bekämpa segregering och beakta regionala skillnader i beslutsfattandet. En rättvis pensionspolitik, en rättvis fördelning av samhällets utgifter samt goda möjligheter att förena arbete, studier och familj ansåg vara ytterst viktigt.

Vackra ord i vår optimala välfärd. Ändå föds det inte tillräckligt med barn i världens lyckligaste land.

Det behövs tvärsektoriella insatser

Rasmus Mannerström, lektor i socialpsykologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet, deltar i en forskargrupp som undersöker subjektiva faktorerna som påverkar våra parförhållanden och antalet barn vi får.  

I det tvärvetenskapliga projektet FLUX – fertilitet i förändring – undersöker man orsakerna till Finlands sjunkande fertilitet, alltså antalet barn som varje kvinna i genomsnitt föder under sin livstid.

Den låga nativiteten förklaras knappast enbart med brister i social- och hälsovårdspolitiken eller i familjepolitiken. För att vända utvecklingen krävs det åtgärder som påverkar hela samhället och alla förvaltningsområden dvs. utbildnings-, sysselsättnings-, invandrings- och bostadspolitiska åtgärder.

Som i de flesta andra frågor behöver vi gemensamma, tvärsektoriella insatser, det som vi så vackert döpt till kontaktytor.

Språklig hållbarhet en framtidsfråga

Enligt Kommunförbundet rapport ökade antalet 0–15-åringar med ett främmande språk som modersmål med ca 55 000 under åren 2010–2022 och antalet beräknas fortsätta öka till år 2030.

År 2022 hade 10,8 procent av alla barn i åldern 0–15 år ett främmande språk som modersmål, medan motsvarande siffra år 2010 var 4,8 procent. År 2030 kommer andelen att vara 16 procent av hela åldersklassen barn i skolåldern. Situationen i våra kommuner varierar kraftigt. År 2030 kommer närmare 30 procent av barnen i huvudstadsregionen att ha ett annat modersmål än finska eller svenska, samtidigt som det kommer att finnas kommuner, där praktiskt taget ingen har ett främmande modersmål.

En sådan markant förändring i språkfördelning kan inte obemärkt gå förbi. I regeringsprogrammet heter det att mellan 5 och 10 procent av de nyanlända ska integreras på svenska. Klarar Svenskfinland av att nå detta mål? Har våra finlandssvenska skolor beredskap och vilja att ta emot fler barn med annat modersmål än svenska eller finska? Finns det en politisk vilja att integrera på svenska i våra kommuner eller stiger vi än en gång upp för sent upp för att hinna med tåget som redan gick?

Med tanke på den allmänna utvecklingen med ett minskande barnantal och en utmanande demografi borde integrering och inkludering av nyfinländare vara en av de viktigaste strategiska framtidsfrågorna i våra kommuner. När en kommun i Svenskfinland väljer att integrera nyanlända på svenska är det inte en fråga enbart för den enskilda integrationskoordinatorn utan ett ärende för ledningsgruppen, styrelsen och fullmäktige att ta ställning till.

Dessutom måste språkutvecklingen beaktas nationellt i finansieringen av de regioner och kommuner som ser integrationen som en ny tillväxtfaktor. Detta är något att beakta när finansieringsgrunderna för kommunerna genomförs i statsandelsreformen.

Framtidens kommun är en bildningskommun. För att leva upp till detta krävs handlingskraft och vision i våra kommuner. Och samarbete. Siffrorna har talat: vi blir inte fler.