Georg Henrik Wrede: Masken har fallit
Maskerna har kanske fallit när det gäller Covid-pandemin, men det har inte blivit någon uppsluppen fest. Vi människor lever av berättelser där det finns ganska klara orsakssamband.
En handling leder till ett visst resultat och vi kan genom dessa mönster skapa ordning i en värld som ofta känns svår, komplicerad, kanske till och med hotfull. Det finns många bra böcker om hur vi människor älskar narrativ, och är dåliga på statistik. En god berättelse om en individ vinner alla gånger över statistiska sannolikheter. Till det här hör också en viss nostalgi, det var bättre förr.
När vi nu ser tillbaka till den första tiden av pandemin, och i och för sig även senare, ser vi att det var flera olika berättelser men med samma logik i grunden. Genom klara samband och förhållningssätt skulle det bli bättre. Det var tal om flockimunitet, att platta till kurvorna, sedan sattes stort hopp till vaccinerna. I dag ser vi att de olika strategierna och berättelserna kring dem också har infogats i andra berättelser. Det nya och ovanliga skapar nyheter och intressanta berättelser.
Sverige gick en lite egen väg med pandemin. Berättelsen om den har sedan fått ett trassligt slut med huruvida statsepidemiolog Anders Tegnell skulle få ett toppjobb på WHO, på vems initiativ och hur. Det här lite snöpliga slutet på den historian om en persons anställning är ändå något som kommer att vara en del av berättelsen om hur Sverige hanterade pandemin för hela folket. En inte helt rättvis eller relevant jämförelse. På samma sätt ser vi att man för tillfället tillämpar hårda ”lockdowns” i Kina, där strategin och berättelsen om hur man handskas med pandemin bygger på ”0-strategin”. Bakom strategierna och de olika sätten att handskas med pandemin, finns alltså rimligtvis inte enbart olika uppfattningar som bygger på strikt medicinska avväganden, utan det finns en stor inverkan från både de samhällspolitiska strukturerna och systemen.
För oss gäller nu långt att ansvaret är på individen. Ett av problemen med det här är, att folk inför att de skall fatta sina beslut, gärna vill höra fakta och ha en uppfattning om riskerna. Vi har en hel del fakta, fastän det måste sägas att vi säkert inte har tillräckligt, så ny är ändå covidpandemin. Eventuell brist på fakta är ändå ett mindre problem än att ta ställning till risker. Vi är som sagt dåliga på sannolikhet. Fakta har också annars visat sig vara otillräckligt när det häller hälsosamt beteende.
För det första så uppfattar vi vad som menas med att insjukna på väldigt olika sätt. I nyhetsförmedlingen följdes för Covid-dödstalen noga. Nu när ”hälften av befolkningen” i något skede varit smittad finns det många enskilda berättelser om mer eller mindre lindriga varianter. Det blir svårare att avgöra vad som är tillförlitlig information. Är Covid lika farligt som att köra bil, eller är det som att flyga? Vad är de risker vi tar i vardagen utan att reflektera över den, och när räknar vi med riskerna?
Svaren på hur riskabelt något är får vi inte av de enskilda berättelserna, hur gärna vi än skulle vilja och hur mycket de än talar till oss. I grunden är det ändå fortsättningsvis så att pandemier måste ses ur ett brett folkhälsoperspektiv på populationsnivå, inte genom de enskilda berättelserna om individer. Tyvärr går det här väldigt långsamt. Vi har för närvarande statistik från år 2020, publicerad i december i fjol. Hur det var med dödligheten år 2021 får vi statistiska uppgifter om i december i år.
För år 2020 så visar Statistikcentralen de samma vanliga dödsorsakerna i topp som tidigare, högst låg hjärt- och kärlsjukdomar, tumörer och minnessjukdomar. Tre fjärdedelar av de döda omkom i de här sjukdomarna, dvs. över 42 000 personer. Det för oss ”världens lyckligaste folk”, tråkiga siffrorna för självmord, olycksfall och alkoholrelaterade dödsorsaker, var något färre än året innan. De var ändå internationellt höga, totalt 4 700, och stora jämfört med Coronapandemin som stod för 558 dödsfall. Coronan var alltså bakom vart hundrade dödsfall i Finland år 2020. Det är kanske inte det perspektivet man får genom den nyhetsförmedling vi levt med?
Ur ett folkhälsoperspektiv tänker jag mig att det skulle vara dags att igen försöka lyfta upp kampen mot de stora folkhälsosjukdomarna på agendan. Av alla över 30 år gamla finländare är 63 procent av kvinnorna överviktiga (BMI över 25 kg/m2) och 72 procent av männen. Feta (BMI över 30kg/m2) är 28 procent av kvinnorna och 26 procent av männen. Kanske kan diskussionen om Välfärdsområdena och kommunernas ansvar för hälsofrämjande i vardagen vara en chans att återgå till de mindre dramatiska men mer dödliga frågorna än Covidpandemin? De har ju ändå till viss del ett aktualitetsvärde, åtminstone som organisatoriska helheter.
