Christoffer Masar: Tillväxtkommuner blir beroende av staten

8.12.2020
Bloggar Christoffer Masar

Då jag övervägde vilket ämne jag ska skriva om försökte jag ifall alls möjligt undvika att skriva om vårdreformen, som är ett ämne både jag och många andra redan så ofta skrivit om.

På grund av reformens massiva betydelse för Grankulla, tillväxtkommuner och kommunfältet i största allmänhet fick jag slutligen konstatera att jag inte hade något annat val. Så var så goda, vårdreform version X. 

Min infallsvinkel är främst finansieringen, eftersom den röda tråden med en förvaltningsreform i slutändan ändå är penningströmmarna och vem som kontrollerar dem. På grund av brist på utrymme koncentrerar jag mig på finansieringen från den kvarvarande kommunens synvinkel.

Social- och hälsovårdsreformen ångar på. Liksom tidigare reformförsök kantas också denna av oro och kritik. Samtidigt är de flesta eniga om att ojämlikheter inom vården måste åtgärdas. Men hur skapa något nytt utan att rasera fungerande modeller? Och vad handlar kritiken om? Kommuntorget låter bland annat patienter, stadsdirektörer och vårddirektörer komma till tals inför riksdagens behandling av reformen, som inleds den 8 december.

 

Finansieringsmodellens grundstruktur är åter igen misslyckad. Den utgår igen en gång från att överflytta lika många skatteprocentenheter från alla kommuner till staten, som skulle finansiera välfärdsområden.

Mängden skatteprocentenheter som överflyttas är identisk oberoende hur stora social- och hälsovårdskostnaderna är absolut eller relativt sett för den enskilda kommunen, eller hur mycket en skatteprocentenhet är värd absolut eller relativt sätt.

Den här modellen leder automatiskt till att kommuner med goda skattebetalare och/eller låga social- och hälsovårdskostnader (förekommer ofta i samma kommuner) måste överlåta mycket mera skatteinkomster än de ger över kostnader och vice versa.

Så långt låter allting någorlunda godtagbart, men det är en chimär.

För att systemet inte skall vara totalt oskäligt för kommungruppen jag nämner ovan, utjämnas skillnaden mellan inkomstförlusten och överflyttade kostnader via statsandelar, så att den maximala förlusten efter en övergångsperiod är högst 60 euro/invånare.

Så långt låter allting någorlunda godtagbart, men det är en chimär. Det beror på att ingen kan lova att övergångsutjämningen är permanent, utan den kan när som helst ändras på och kommuner som då förlorat en stor del av sitt skatteunderlag är i fortsättningen så gott som totalt beroende av staten. 

För att använda Grankulla som exempel (siffrorna grova och preliminära) skulle Grankulla år 2023 förlora 13,26 procentenheter av sin nuvarande 17 procentenheters kommunalskatt. Kostnaderna som överförs till välfärdsområdet motsvarar beroende på jämförelseår ~8 skatteprocentenheter.

Omvandlingen från ekonomiskt självständiga kommuner till statligt beroende vore närapå total.

I fortsättningen skulle Grankulla som helhet ha cirka 20 miljoner euro skatteinkomster (kommunalskatt, fastighets- och samfundsskatter) och cirka 18 miljoner euro statsandelar, då motsvarande förhållande i bokslutet 2019 till exempel var 69 miljoner euro skatteinkomster och -1,8 miljoner euro statsandelar.

Samma situation gäller de flesta andra tillväxtkommuner. Omvandlingen från ekonomiskt självständiga kommuner till statligt beroende vore närapå total. 

Då också statens revisionsverk har uppskattat att reformens finansieringsmodell skapar få incentiv för välfärdsområden att tygla kostnadsutvecklingen, är ett scenario där en stor del av välfärdsområdenas budget överskrids och staten för att lappa på ekonomin skär ner på övergångsutjämningarna (=statsandelarna för kommuner med goda skattebetalare och frisk befolkning) mer sannolikt än osannolikt.

Utrymmesbristen förhindrar mig från att mera ingående beskriva hur reformen förutom att försämra tillväxtområdenas social- och hälsovårdstjänster och ekonomi också fördubblar tillväxtkommuners relativa skuldsättningsgrad och gör det mycket svårt att mera göra behövliga tillväxtinvesteringar.