Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger att ”det behövs en hel by för att uppfostra ett barn”. Det är inte så enkelt att översätta det till våra finländska samhällsnormer men visst behövs det många vuxna utöver föräldrarna för att forma unga människor: släktingar, lärare, grannar, vuxna i idrotts- och andra fritidsföreningar.

För någon vecka sedan blev jag uppringd av en svensktalande telefonförsäljare. I vanliga fall brukar jag snabbt avsluta sådana samtal och meddela att jag inte intresserad av att köpa något eller starta nya prenumerationer.

Kvinnan i telefonen frågade om jag känner till organisationen Perhehoitoliitto ry  (Förbundet för Familjevård i Finland rf) och jag svarade att jag inte tror att jag hört om denna organisation tidigare. Hon berättade för mig att organisationen funnits sedan år 1983, och att den är en riksomfattande sakkunnig- och intressebevakningsorganisation för familjevård.

I Finland finns en miljon barn, varav vart tionde barn är i behov av stöd från barnskyddsmyndigheter.

Med hjälp av familjevård ges barn, unga, vuxna och äldre möjlighet till vård, omsorg och nära relationer i hemlika förhållanden. Familjevården ska svara mot de vårdbehövandes behov och främja deras grundläggande trygghet och sociala relationer. Familjevården ordnas i familjevårdarens privata hem, men kan vid behov även ordnas i den vårdbehövandes hem. Familjevården ges av en familjevårdare.

Föreningen arbetar med det konkreta i att stöda familjevårdarna, samt främja och bevaka familjevårdarnas intressen och stöda placerade barn och unga.

Kvinnan i telefon påtalade att det finns ett skriande behov av fosterföräldrar, liksom att de som redan är fosterföräldrar behöver mycket stöd i fosterföräldraskapet. I Finland finns en miljon barn, varav vart tionde barn är i behov av stöd från barnskyddsmyndigheter. Sammanlagt 18 500 barn kan inte bo hemma.

Det behövdes inte långa övertalningsförsök för att övertyga mig om att stöda föreningen med en summa pengar och få några nummer av föreningens tidning.

Efter samtalet började mina tankar cirkla kring vad man som enskild person kan göra för att underlätta ett barns tillvaro. Det finns många små och stora föreningar som jobbar med barnfamiljer i fokus. Jag har kommit i kontakt med och donerat till Hope ry och Apuna ry som hjälper barnfamiljer i behov av ekonomisk hjälp, hobbyutrustning, möbler, kläder och mat.

Barn som deltar i veckoslutsfamilj upplever att de får moraliskt, socialt och emotionellt stöd för sin uppväxt.

För mig personligen känns det ännu som ett alltför stort steg att anmäla min familjs intresse för fosterförälderskap och gå en kurs – men ett kortare steg skulle vara att bli veckoslutsfamilj en gång i månaden.

Ur Ulla Liljelunds pro gradu-avhandling (Helsingfors Universitet) framgår att barn som deltar i veckoslutsfamilj upplever att de får moraliskt, socialt och emotionellt stöd för sin uppväxt under besöken. Glädje över att få ha roligt tillsammans, speciellt ute i naturen, ger barnen välbefinnande och livsglädje.

Barn behöver så mycket mer under uppväxten – och det behöver inte alltid vara en mamma och en pappa, utan helt enkelt en grupp med goda människor av alla kön och åldrar omkring sig.