Muluken Cederborg: Hurdant arbetssamhälle vill vi ha i Finland?

28.9.2021
Bloggar Muluken Cederborg

Vi såg fram emot att fira morsdag med att äntligen äta ute. Ingenting slår ju känslan av att smutta på en fördrink medan man ögnar igenom menylistan.

Då vi väntade på att gå in i restaurangen noterade vår åttaårige son de många cykelbuden på språng med matleveranser, och att de flesta cykelbuden hade annat etniskt ursprung än finskt.

Jag försökte förklara att de där jobben är ett bra sätt att komma in i det finländska samhället och samtidigt förtjäna sitt uppehälle. Jag spann vidare att personerna som jobbade som cykelbud säkert studerade eller gjorde andra saker för att komma vidare i livet.

På grund av coronarestriktionerna hade även vi utnyttjat möjligheten att beställa mat hem via matbuden. Till en början betraktade vi det som en närmst heroisk insats för att rädda ekonomin för flera restauranger – och samtidigt få njuta av god mat. Det blev en stor händelse att få beställa hem mat, någon form av normalitet då samhället var stängt.

Om man dessutom inte behärskar finska så kan man fort befinna sig en desperat situation.

Men efter samtalet med sonen började jag fundera över den egentliga situationen för matbuden.

Plattformsekonomi och gig-ekonomi ser ut att vara här för att stanna. Som konsument är man glad över möjligheten att fritt kunna välja vilken maträtt som helst och få den levererad hem.

Men lagstiftningen har inte hunnit med den snabba utvecklingen med nya tjänster och nya sorts arbetstillfällen. Tjänsteleverantörerna behandlar cykelbuden som egenföretagare eller frilansare. De har med andra ord formellt ingen arbetsgivare utan arbetar som en mellanhand mellan restaurangerna och tjänsteleverantören. De är varken försäkrade, eller har rätt till lön vid sjukledighet. Blir man sjuk eller råkar ut för en olycka är man med andra ord i en mycket sårbar situation. Om man dessutom inte behärskar finska så kan man fort befinna sig en desperat situation – möjligheten att få andra jobb är små.

Arbetsrådet som lyder under Arbets- och näringslivsministeriet slog nyligen fast att matbuden borde betraktas som anställda, och inte som företagare. Utlåtande är inte juridiskt bindande, men mer är på gång. Matleveransbolagen har kontaktats av Regionförvaltningsverket, och tjänsteleverantörerna själva arbetar på hur de skall besvara kraven på att stärka matbudens ställning.

Det viktigaste tycker jag att är att vi tar en ordentlig funderare på hurdant slags arbetssamhälle vi vill ha i Finland.

Även på EU-nivå jobbar man med att regelverk för plattformsekonomin. Flera röster talar för att man måste infoga plattformsekonomin i den ordinarie ekonomin, där de facto anställda behandlas som anställda och företagen i större utsträckning måste ta ansvar för arbetsmiljön. Lönen ska räcka till, försäkringarna vara i skick och alla ska behandlas rättvist.

I Sverige, Norge och Danmark har utveckling redan nått den punkten att matbuden ingått kollektivavtal och cykelbuden blivit medlemmar i olika fackförbund. Det finns ändå avigsidor – några av tjänsteleverantörerna spelar med flera företag under samma koncern och varumärke, så att bara en del av buden i själva verket omfattas av kollektivavtalet.  

Det viktigaste tycker jag att är att vi tar en ordentlig funderare på hurdant slags arbetssamhälle vi vill ha i Finland, och hur vi med våra egna val styr utvecklingen. Det kan bli motsägelsefullt. Plötsligt är det fredag och jag blir sugen på etiopisk mat, går snabbt in på Wolt och sätter in en beställning för hela familjen. Känslan av att sysselsätta någon är bra, men samtidigt vill jag stilla ett dåligt samvete över att jag med mitt val på sätt och vis stöder ett system med usla arbetsvillkor för cykelbuden. Så jag ger ordentligt dricks till den som kör ut maten.

Men hur vet jag ens om överloppspengarna faktiskt går till cykelbudet, och inte till företaget?