Benjamin Strandberg: Finansieringsmodellen rör om i kommunalekonomin

21.11.2020
Bloggar Benjamin Strandberg

Vårdreformens planerade finansieringsmodell kommer att medföra märkbara förändringar i kommunernas ekonomi. Principerna för finansieringen är väldigt långt samma som i det förra reformförsöket – därmed även kritiken mot modellen. 

Kommunernas budgetar halveras i samband med vårdreformen.

Detta är i sig en massiv förändring. Utgångsläget för finansieringen är att alla kostnader som har samband med social- och hälsovården samt räddningsväsendet överflyttas till de nya välfärdsområdena.

Totalt handlar det om närmare 20 miljarder euro. På motsvarande sätt skall lika mycket av kommunernas inkomster överflyttas till finansieringen av de nya välfärdsområdena.

Det handlar om basservicens statsandelar (cirka 6,5 miljarder euro) och en tredjedel av kommunernas samfundsskatter (cirka 570 miljoner euro). Den resterande delen täcks slutligen med kommunalskatten (cirka 13 miljarder euro).

Detta görs genom en lika stor nedskärning av kommunalskattesatsen i alla kommuner. Procentsatsen som skärs ner uppdateras alltid då kostnaderna, statsandelarna och samfundsskatten ändras. Ifall nedskärningen av skattesatsen skulle göras på kommunnivå hade skattebetalarnas ställning ändrats drastiskt, vilket inte kunde godkännas. Dessutom skulle skillnaderna i kommunernas skattesatser blivit ännu större än i nuläget.

Incitament att hålla kostnader nere

Det presenterade beräkningssättet bidrar till att det bildas en märkbar obalans i överförda kostnader och inkomster i de enskilda kommunerna. Därför har Finansministeriet presenterat olika utjämningselement som ska mildra effekterna.

Utjämningarna är omfattande och blir bestående delar av den nya kommunens statsandel. För det första utjämnas differensen av överförda kostnader och inkomster med en så kallad förändringsbegränsare där 60 procent av skillnaden kompenseras till kommunerna – kommunerna står alltså själva för 40 procent.

Förändringsbegränsaren utgör därmed ett incitament för kommunerna att hålla kostnaderna nere innan reformen, eftersom det direkt inverkar på den kommande statsandelen. 

Slutligen utjämnas kommunernas ändrade ekonomiska balansläge. Med detta avses kommunens årsbidrag efter avskrivningar jämfört med situationen innan reformen träder i kraft.

Balansläget får ändras med högst +/- 60 euro per invånare på en övergångsperiod på fem år. Därefter skulle ändringen förbli bestående.

Kommunförbundet framförde i sitt utlåtande att ändringen borde vara 0 euro, det vill säga att kommunernas balansläge inte alls får ändras till en följd av reformen. Regeringen kom därmed lite emot då den tidigare presenterade gränsen var +/- 100 euro per invånare.

Utan den slutliga utjämningen skulle det ändrade balansläget variera väldigt kraftigt i kommunerna. Bland de tvåspråkiga kommunerna skulle den negativa ändringen varit störst i Grankulla – nästan 300 euro per invånare.

I Kaskö skulle däremot den ändrade balansen blivit positiv, närmare 430 euro per invånare. Även om ändringen begränsas till max +/- 60 euro invånare har det en märkbar effekt på den nya kommunens inkomststruktur.

Då Kaskös kostnader som överförs är märkbart mindre än inkomsterna blir statsandelarna en utgiftspost i den nya kommunen. På motsvarande sätt kommer ”nya” Grankullas inkomster till stor del att omfattas av statsandelar (i huvudsak positiva utjämningar) då inkomsterna som överförs är betydligt större än kostnaderna.

Ändringarna i inkomststrukturen är en orsak till kritiken mot den presenterade finansieringsmodellen.

Det här är en artikel från Kommuntorget 4/2020. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR. Om du prenumererar innan 18.12 får du två nummer från 2020 på köpet!