George Henrik Wrede: Att prioritera på lång och kort sikt

200 kommuner fick negativa skatteredovisningari december.
200 kommuner fick negativa skatteredovisningari december. (Kommuntorget arkiv)
12.8.2022
Bloggar Georg Henrik Wrede

I augusti förs traditionellt en diskussion om samhälleliga prioriteringar, den inleds med Finansministeriets förslag till statsbudget. Statsbudgeten hör till de tydligaste indikatorerna på vad som prioriteras i samhället.

Visserligen blir en hel del utanför, dels för att allt som är viktigt inte kräver inblandning av staten eller i synnerhet skattemedel, dels för att perspektivet då främst är på det kommande årets budget och tidsramen därmed är begränsad.

Ser man på de stora linjerna i den nu pågående diskussionen om prioriteringar urskiljs två frågor som gäller rättvisa mellan generationer. Dels har vi diskussionen om vårdarbristen. Det här är något som berör speciellt äldreomsorgen. Bristen på vårdare innebär redan att det inte går att hålla öppet alla de platser som vi har inom äldreomsorgen. Därtill kommer situationen att bli värre nästa år, då kraven på personaltätheten skärps. Den i sig välmenande lagstiftningen om 0,7 vårdare var nog ett resultat av diskussionen före senaste riksdagsval.

Låt det genast bli sagt, det finns inga enkla lösningar på det problem vi har med vårdarbrist.

Det handlar delvis om så långsiktiga frågor som att vi i ett välmående samhälle lever längre och att vi med en sjunkande nativitet får en allt större andel seniorer i befolkningen. Men det handlar också om hur samhället genom lagstiftning utformar verksamhetsomgivningen inom vård och omsorg. Mer reglering är inte nödvändigtvis svaret. Den här övertron på reglering gäller inte enbart tal som 0,7 vårdare i äldreomsorgen.

Ett annat exempel kunde vara vilken standard vi skall ha för byggnader där daghem verkar, vilket tenderar göra det besvärligt att hitta lämpliga utrymmen i stadskärnor. Ofta är det bästa det godas fiende.

Ett sätt att försöka sig på att prioritera i svåra valsituationer är att granska de samhälleliga resurserna som ges.

I de budgettider vi nu lever i kan vi därför använda de utgifter som tagits med i statsbudgeten som en indikator på prioriteringar. Pengar är naturligtvis inte det enda saliggörande. Utöver att använda pengar så skall de också komma någonstans ifrån. Helst borde det råda någotsånär jämvikt mellan inkomster och utgifter. Den som spar han har, och där ser det inte ljust ut nu. Att sköta dagens utgifter genom att öka skulden är alltid att låna av framtida generationer, helt oberoende av konjunkturen.

Den som spar han har, och där ser det inte ljust ut nu.

I det budgetförslag som nu lagts fram av Finansministeriet fortsätter skuldsättningen. Utgifterna har inte haft en tendens att krympa i budgeten under behandlingen, utan snarare växa tills det sista klubbslaget faller i riksdagen. Eftersom det här är den sittande regeringens sista budget före riksdagsvalet i april kommer budgetprocessen att färgas av vallöften. Partierna har i sig riktigt reagerat på att inflationen skjutit i höjden, men det minskar knappast underskottet i budgeten. Om den rätta medicinen sedan är skattesänkningar, olika subventioner eller mer eller mindre riktade utökade stöd råder det naturligtvis olika uppfattningar om. För barnfamiljer finns förslag om att sänka dagvårdsavgifterna eller dela ut ett extra barnbidrag, åtgärder direkt riktade till seniorer har jag inte noterat. Höga priser på el och bensin har lockat fram mer kreativitet än vårdarbristen.

Det har i den offentliga debatten påpekats att förslaget som Finansministeriet nu lagt fram saknar åtgärder, för att göra något åt vårdarbristen. Det har också påpekats att förslaget saknar finansiering för ett fortsatt permanent arbete med Finlands barnstrategi som godkändes i februari 2021.

Enligt budgetförslaget ser vi alltså ut att leva i en värld där vi inte har prioriterat vård och omsorg av äldre, men inte har vi direkt prioriterat dagens barn heller. Det här sker fastän vi lånar av framtida generationer genom att öka skuldsättningen.

Läget påminner om det som gäller för klimatet, vi vet att man borde ha gjort något redan för länge sedan, men det känns för obekvämt att göra något nu. Så lösningen är att skjuta avgöranden på framtiden och förlita sig på god tur eller hoppet. Det kommer knappast att bli lättare att välja bort senare, vare sig vi talar om hur den framtida statsskulden skall återbetalas eller hur vi gör kloka val för klimatet. Medan vi skjuter besluten framför oss är risken uppenbar för att uppgiften blir både svårare och tyngre i framtiden. Själv skulle jag önska en valbudget som är i balans.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här