Dagissituationen i Helsingfors är ännu utmanande – för få lockas av småbarnspedagogiken

Robert och Silja går på Domus förskola och daghem på Brändö. Deras mamma Laura Kariranta är glad över barnens nuvarande dagissituation, men har också sett brister inom småbarnspedagogiken i Helsingfors.
Robert och Silja går på Domus förskola och daghem på Brändö. Deras mamma Laura Kariranta är glad över barnens nuvarande dagissituation, men har också sett brister inom småbarnspedagogiken i Helsingfors. (Dan Lolax)
2.12.2020

Småbarnspedagogikens anseende måste höjas, också bland de som redan inlett studierna, säger utbildare. Förälder oroar sig över personalens ork.

En gråmulen eftermiddag i oktober hämtar Laura Kariranta barnen Robert, 5, och Silja, 3, från Domus förskola och daghem på Brändö i Helsingfors. Silja har tappat bort en teckning men också hittat en rubin i en av stolarna i daghemmets tambur. 

När teckningen återfunnits, ytterkläderna är på och rubinen lämnats i sitt gömställe hoppar barnen upp i korggungan ute på gården medan deras mamma ger sin syn på daghemssituationen i Helsingfors.

Den situationen beskrivs som alarmerande. Det finns inte tillräckligt med personal och inte tillräckligt med behörig personal. Politiker, tjänstemän och utbildare försöker råda bot på problemen. Har de varit framgångsrika? Kommuntorget vill få en bild av dagsläget. Därför träffar vi familjen Kariranta på Brändö.

Sunt bondförnuft behövs

Laura Karirantas erfarenheter är blandade. Familjen beslöt i våras att flytta till Brändö. Ännu i augusti var det oklart om Robert och Silja skulle få en förskole- och dagisplats på ön. Att allt sist och slutligen löste sig var något av en slump, men också tack vare snabbt agerande av staden.

Familjens situation är knappast beskrivande för den allmänna, tror Kariranta. Hon har också, på Roberts förra daghem, sett en ansträngd personal stressa över att inte räcka till och över att vikarier byts i snabb takt.

– Min oro har inte gällt barnen lika mycket som personalen, hur de ska orka.

Kariranta upplever att småbarnspedagogiken håller på att akademiseras, att det ställs för höga utbildningskrav på personalen när det viktiga är hur barnen bemöts.

– Man måste ha sunt bondförnuft. Den där varma famnen är minst lika viktig som behörigheten.

Hon gissar att dagvårdsyrket tidigare var ett naturligare karriärsval, främst för unga kvinnor. Att yrket inte lockar lika mycket idag är inte de ungas fel.

– Det finns strukturella problem. Yrkets uppskattning och, framför allt, lönenivån påverkar, säger Kariranta medan Robert och Silja klättrar ner ur gungan, ivriga att åka hem.

Stärkt ledarskapsmodell

Den svenska småbarnspedagogikens chef Jenni Tirronen spårar personalbristen tillbaka till 1990-talet, då antalet nybörjarplatser inom utbildningarna minskades.

Då läget ifjol förvärrades till den grad att Helsingfors inte hade personal nog för att erbjuda svenska dagisplatser åt alla som sökte tillsatte borgmästare Jan Vapaavuori en arbetsgrupp för att se över problemet.

Det ledde till ett åtgärdsprogram som hörde anställda och daghemsföreståndare för att på så sätt kunna förbättra arbetsförhållandena och fastighetssituationen.

Personalens lönenivå har setts som en av de stora orsakerna till att utbildningen och arbetet inte lockar. Tirronen säger att lönefrågan snabbt kom upp i åtgärdsprogrammet. Men också de anställdas välmående och yrkets attraktionskraft överlag diskuterades.

– Hur vi utvecklar verksamheten är viktigt. Vi behöver mentorer som kan stödja nyanställda individuellt. Det som lyfts upp som en positiv sak är Helsingfors stads belöningssystem, som ger anställda något lite extra när de uppnår goda resultat.

Staden har anställt två projektarbetare, en till den svenska småbarnspedagogiken, som arbetar för att staden svarar på de behov som finns i åtgärdsprogrammet och med rekrytering och marknadsföring. Det inkluderar att delta i rekryteringstillfällen och aktivt söka upp personal och träffa studerande.

– Vi har stärkt ledarskapet och utvecklat en modell där daghemmens vice föreståndare också arbetar administrativt och stödjer daghemsföreståndaren. Våra daghem ingår i större enheter som leds av en föreståndare, som på så vis kan ge bättre kollegialt stöd och kan undvika dubbelt arbete.

Hur många obesatta befattningar har ni inom småbarnspedagogiken?

– Obesatta är fel ord med tanken på att lagen styr personalstyrkan. Mellan 30 och 40 procent av lärarna- och barnskötarna uppfyller inte behörighetsvillkoren. Utöver stadens egna anställda har vi tillgång till tillfällig arbetskraft via arbetsförmedlingen Seure.

Staden har utökat antalet reservpersoner via Seure. I dagsläget finns det 25 reservpersoner fördelade över 14 daghemsenheter, som består av flera daghem. De är anställda för ett verksamhetsår och hoppar in när stadens egen personal är frånvarande.

Dagvården är en samhällsfråga

Tirronen säger att personalläget fortfarande är utmanande, men också att staden klarar av att följa den lagstadgade personaldimensioneringen tack vare tydliga processer. Dessutom har dagisbarnens frånvaro varit lite högre än normalt den senaste tiden på grund av coronapandemin.

Det finns daghem som väntar på grundrenovering. De senaste åren har ett halvdussin nya daghem byggts. Strategin är att planera nybyggen med den finska småbarnspedagogiken. Det ska leda till pedagogiskt ändamålsenliga och mer ekonomiskt hållbara byggnader.

Framsteg har också gjorts inom utbildningen, säger Tirronen. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby utbildar barnledare på läroavtal i Helsingfors och staden har också ett samarbete med Yrkesinstitutet Axxell, som utbildar barnledare via flerformsstudier. Det här innebär att studerande kan arbeta vid sidan om studierna.

Blivande lärare inom småbarnspedagogiken kan göra sin praktik på Helsingfors universitets partnerdaghem, och även socionomstuderande på Arcada erbjuds praktikplatser på daghem i Helsingfors, som också har ett övningsdaghem för studerande vid Åbo Akademi.

– Fortfarande utbildas inte tillräckligt många lärare inom småbarnspedagogik i huvudstadsregionen, och det krävs samhälleliga satsningar för att få tillräckligt många utbildade lärare-, barnskötare- och socionomer inom småbarnspedagogiken. Efter lagändringen 2030 ska daghemmens personal till två tredjedelar vara lärare- eller socionomer inom småbarnspedagogiken. Det behövs en strategi om hur vi ändrar en del av barnskötarvakanserna till lärar- och socionomvakanser. Det arbetet har vi påbörjat i Helsingfors. 

Det som behövs med tanke på utbildningen är flexibilitet. Personalen ska kunna fortbilda sig och kombinera arbete med studier av hög kvalitet, säger Tirronen. Nybörjarplatserna måste ses över, men samtidigt har det inte varit lätt att hitta tillräckligt med studerande.

– Det här är en samhällsfråga. Vi måste tala varmt för småbarnspedagogiken, inte bara för Helsingfors skull utan för hela samhällets. Det gäller att lyfta upp de positiva aspekterna, och vikten av småbarnspedagogik som en del av det livslånga lärandet, så att yrket får den synlighet det behöver.

Få väljer småbarnspedagogiken

Tiisa Vasara, teamledare på Prakticum i Helsingfors säger att det handlar om ett problem som saknar en enkel lösning. I grunden finns lönefrågan. Det är för dyrt att bo i Helsingfors om man jobbar på daghem. Dessutom är vårdbranschen, med sitt skiftesarbete och bättre möjligheter för studerande att jobba vid sidan av utbildningen, mer lockande.

Men det handlar också om attityder mot hela yrkesutbildningen. Många föräldrar styr sina barn till gymnasierna, ofta ovetande om vad en utbildning som tar sikte på småbarnspedagogiken innebär.

– Kampanjer kan tydliggöra för föräldrar och unga att det inte bara handlar om att sköta om barn, att det handlar om till exempel pedagogik och barnskydd och att det är ett väldigt socialt yrke som passar många.

På Practicum väljer försvinnande få närvårdarstuderande en inriktning som leder till jobb inom småbarnspedagogiken. Practicum, Arcada och Helsingfors universitet samarbetar så att utbildarna ska förstå varandras styrkor och kompetenser, och så att studerande ska få upp ögonen för yrket.

Det gäller även att fånga upp socionomer och närvårdare som redan inlett studierna. Problemet är att när de väljer yrkesinriktning så är det försvinnande få som lockas av småbarnspedagogiken, säger Vasara.

Därför har Prakticum, Arcada och Helsingfors universitet inlett ett samarbete så att utbildarna ska förstå varandras styrkor och kompetenser, och så att studerande ska få upp ögonen för yrket. Så långt har det resulterat i ett seminarium, där 55 studerande deltog och samarbetade kring frågor som rör småbarnspedagogiken.

Seminariet var lyckat och gav mersmak, säger Vasara. Nästa steg är att få igång arbetspraktik på daghem i Helsingfors.

Vid sidan av detta fortsätter arbetet med att intressera elever i slutskedet av grundskolan och gymnasierna. Studiehandledare försöker visa att jobbet inom småbarnspedagogiken är fartfyllt, säger Vasara.

– Yrket för ofta tanken till ”dagistanter” men det kan lika gärna vara en sportig kille. Många jobbar trots allt på daghem när de tar mellanår i studierna. De borde bara utbilda sig för yrket också.

Lönen lockar inte

Slutligen de studerande själva. Kommuntorget träffar Mathilda Sundbäck och Sandra Jensen, båda från Sibbo och första årets närvårdarstuderande på Prakticum i Helsingfors. Båda tänker välja inriktningen barn och unga, men det är inte småbarnspedagogiken som lockar utan snarare missbrukarvården.

Mathilda Sundbäck, t.v., och Sandra Jensen är första årets närvårdarstuderande. Båda jobbar med barn vid sidan av studierna och båda tänker välja studieinriktningen barn och unga. Men småbarnspedagogiken lockar inte. Lönen är för låg, säger de.

Sundbäck har erfarenhet av daghem, där hon gjort prao, och leder kvällsklubbar i gymnastik för barn. Jensen är scoutledare och, tillägger hon, har en massa småbarn i släkten. Hon har inget emot att hoppa in som vikarie på ett daghem men vill liksom Sundbäck jobba med lite äldre barn och unga.

Hur ser ni på yrkets attraktionskraft, till exempel vad gäller lönen?

– Lönen är för låg. Det säger alla, svarar Jensen snabbt.

– Å andra sidan finns det alltid jobb, fortsätter Sundbäck.

Jensen håller med. Jobbmarknaden behöver man inte oroa sig för.

– I slutändan bryr jag mig inte så mycket om lönen. Jag vill trivas med det jag gör. Men många talar om lönenivån, så det är klart att man funderar på den.

Ansvarsfrågan gör dem också fundersamma. Att barn fostras rätt är inget man ska ta lätt på, och dagispersonalens ansvar kan nästan jämföras med föräldrarnas.

Är inte missbrukarvård för barn och unga också ett stort ansvar?

– Jo, men jag har alltid vetat att jag vill jobba med det, säger Jensen.

– Jag är kanske inte lika säker. Jag vet att jag vill hjälpa barn och unga som behöver stöd, säger Sundbäck.

Bättre studiehandledning behövs

Båda har lagt märke till att det finns ett fokus på småbarnspedagogiken. Inriktningen barn och unga tas upp mera i undervisningen än till exempel äldreomsorgen.

– När vi gick på högstadiet var det mera tal om åldringsvården, säkert för att personalbristen där var större då, säger Sundbäck.

Det som det dock inte fanns på högstadiet, säger båda, var information om vad närvårdarutbildningen ger för övrig kompetens. Det var först under ett skolbesök på Prakticum som den biten blev tydlig.

– Det borde tas upp mycket tidigare, säger Jensen.

När Kommuntorget träffar dem har utbildningens mera praktiska undervisning inletts. Det handlar om blöjbyten och kommunikationsövningar, om injektioner och blodtrycksmätning. Längre fram väntar praktik på ett daghem, något som de också betygsätts för.

– Vi trivs med studierna. Den praktiska undervisningen motiverar, säger Sundbäck.

LÄS OCKSÅ: Svensk småbarnspedagogik i Helsingforsregionen utredd: Lönerna måste höjas med 500 euro