Christina Gestrin: Arbetet för en hållbar utveckling måste förankras i kommunerna och deras invånare

23.12.2020

Finland ska vara kolneutralitet år 2035. Utan kommunernas medverkan nås målet inte, skriver Christina Gestrin.  Hennes råd till kommunerna är att tänka på hur kommuninvånarna kan involveras i processen.

För ett år sedan hade jag möjlighet att delta i ett seminarium som ordnades av Nordregio i Stockholm. I seminariet deltog representanter från kommuner i hela Norden. Temat var hållbarhetsarbetet i kommunerna och meningen var att ge exempel på hur kommunerna arbetar strategiskt med implementeringen av FN:s globala hållbarhetsmålsättningar, Agenda 2030.

Seminariet öppnade mina ögon för de möjligheter FN:s Agenda 2030 erbjuder som ramverk för kommunerna då de försöker strukturera sitt hållbarhetsarbete. Agenda 2030 och de 17 globala målen för hållbar utveckling antogs den 25 september 2015 av FN:s generalförsamling. Närmare 200 länder världen över har formulerat och antagit de globala målen, bland dem också Finland. I Sanna Marins regeringsprogram står det att Finland arbetar aktivt för att stärka FN:s ställning och funktionsförmåga och för målen i Agenda 2030.  

De globala målen handlar inte enbart om en ekologisk hållbar utveckling, utan också om social och ekonomisk hållbarhet. Statsrådet beskriver begreppet hållbar utveckling såhär: ”Hållbar utveckling är en fortgående och styrd samhällelig förändring som har som mål att trygga goda levnadsförhållanden för nuvarande och kommande generationer. Den sker globalt, regionalt och lokalt. Detta innebär också att miljö, människa och ekonomi beaktas likvärdigt i beslutsfattandet och verksamheten.”

Statsrådets definition för principer för en hållbar utveckling är ett globalt ansvar, ett generationsövergripande tankesätt, insikten om begränsningar i naturens bärkraft, samverkan, kreativ användning av kunskap och färdigheter. På nationell nivå har man i Finland skapat en struktur för genomförande av Agenda 2030 men på kommunal nivå saknas en gemensam rekommendation för hur arbetet ska läggas upp. Många kommuner har omfattat målsättningarna om en hållbar utveckling i sina strategier men metoderna och sätten att arbeta strategiskt med hållbarhetsagendan varierar.

De flesta kommuner, vågar jag påstå, arbetar på olika sätt för en hållbar utveckling, utan att hänvisa till FN:s hållbarhetsmålsättningar. Finland rapporterade till FN:s generalförsamling om genomförandet av FN:s globala Agenda 2030 förra sommaren. Helsingfors, Esbo och Åbo har också rapporterat till FN om städernas hållbarhetsarbete.

Tyvärr har rapporteringen och arbetet med den globala hållbarhetsagendan varken på nationell eller kommunal nivå fått nämnvärd uppmärksamhet. En orsak är att arbetet ofta främst varit ett tjänstemannaarbete och en bredare samhällsdebatt om hållbarhetsarbetet har uteblivit. Positivt är att många företag och organisationer har inkluderat Agenda 2030 och hållbarhetsmålsättningarna i sina strategier.

Identifieringen av de största lokala utmaningarna är viktig eftersom ett steg i processen är att analysera orsaken till att problemen uppkommit.

Mina råd till kommunerna för ett lyckat genomförande av hållbarhetsmålsättningarna skulle vara att börja med att fundera på hur kommuninvånarna kan involveras i processen. FN:s globala Agenda 2030 och de 17 målsättningarna kan fungera som en ram och struktur för hållbarhetsarbetet. Involveringen innebär till exempel att kommuninvånarna får vara med om att välja de viktigaste hållbarhetsmålsättningarna för kommunen. Identifieringen av de största lokala utmaningarna är viktig eftersom ett steg i processen är att analysera orsaken till att problemen uppkommit. Överraskande likriktade intressen kan upptäckas då invånare, organisationer och företag möts för att tillsammans fundera på kommunens framtidsvision. Därefter kan man på lokal nivå ta fram en strategi eller åtgärdsplan för att lösa problemen.

I det sammanhanget bör man också identifiera mätare och sätt att följa med arbetet för att nå de utstakade målen. På detta sätt skapas en lokal agenda med en vision om målen som kommunen eftersträvar att nå. Det bästa exemplet på en strategisk hållbarhetsagenda som gjorts i de svensk- och tvåspråkiga kommunerna i Finland är den utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland som nätverket bärkraft.ax tagit fram. Den består av en vision, strategiska utvecklingsmål per 2030, exempel på tänkbara indikatorer för uppföljning av målen samt stödstrukturer för agendans förverkligande.

De sju strategiska utvecklingsmålen som man kommit fram till på Åland är 1. Välmående människor vars inneboende resurser växer, 2. Alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället, 3. Allt vatten har god kvalitet, 4. Ekosystem i balans och biologisk mångfald, 5. Attraktionskraft för boende, besökare och företag, 6. Markant högre andel energi från förnyelsebara källor och ökad energieffektivitet och 7. Hållbara och medvetna konsumtions- och produktionsmönster.

I det åländska strategiarbetet har hundratals personer medverkat. Processen leds av hållbarhetsrådet med lantrådet som ordförande. Arbetet har egna webbsidor där vem som helst kan följa med hur arbetet med den Åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan framskrider.

Kommunerna kan med sina beslut minska användningen av fossila bränslen inom energiförbrukningen, trafiklösningar, materialflöden och den offentliga upphandlingen.

Klimatarbetet är en viktig del av hållbarhetsarbetet, om inte det allra viktigaste. Många kommuner i Finland har ställt som mål att vara kolneutrala inom tio år. Regeringens mål är att Finland uppnår kolneutralitet år 2035. Utan kommunernas medverkan nås målet inte.  

Många projekt och åtgärder hann lyckligtvis sparkas i gång före coronapandemin bröt ut. Coronapandemin och klimatarbetet har åtminstone en gemensam faktor, nämligen att åtgärderna måste ske lokalt. På den lokala nivån är frågor så som krismedvetenhet, beredskap, självförsörjning, polarisering aktuella men också satsningar på förebyggande åtgärder, omsorg, samarbete, kreativitet och flexibilitet som lösningar på problemen. Kommunerna kan med sina beslut minska användningen av fossila bränslen inom energiförbrukningen, trafiklösningar, materialflöden och den offentliga upphandlingen. Kommunen kan genom sitt planeringsmonopol bevara kolbindande jord- och skogsbruksmark och andra grönområden. 

Jag jobbade på Kommunförbundet från hösten 2019 till slutet av augusti i år. Utvecklingsdirektör Linda Grönqvist och jag startade projektet ”Ett hållbart Svenskfinland” på våren.  Coronan innebar att projektet förverkligades som en serie webbinarier med aktuella teman som hade ett samband med de 17 globala hållbarhetsmålen.  Webbinarierna behandlade frågor så som bristen på svenskspråkig daghemspersonal i huvudstadsregionen, havsplaneringen och kustvattnets tillstånd, elevvården i vårdreformen och klimatarbetet i kommunernas markplanering.

Projektet fortsätter åtminstone till kommunalvalet i april och jag hoppas det kan få en fortsättning i någon form också efter det. I min nya roll som folktingssekreterare skulle jag gärna vara med om att utveckla ett samarbete mellan Kommunförbundet och Folktinget för förverkligandet av FN:s globala Agenda 2030 i Svenskfinland.

Christina Gestrin är Folktingssekreterare och tidigare specialsakkunnig vid Kommunförbundet, med fokus på miljöfrågor och hållbar utveckling.

Det här är en artikel från Kommuntorget 4/2020. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR. Om du prenumererar innan 18.12 får du två nummer från 2020 på köpet!