Anders Adlercreutz: Inför landskapsskatt så snabbt som möjligt

9.9.2020
Bloggar Anders Adlercreutz

Både kommuner och landskap gagnas av en klar ekonomisk struktur, skriver Anders Adlercreutz.

Det senaste dryga decenniet har sett ett flertal modeller för en social- och hälsovårdsreform förberedas – och sedermera inte förverkligas. I de olika modellerna har kommunens roll och uppgifter varierat. Idag har närmare 200 kommuner och samkommuner ansvar för att ordna social- och hälsovården i Finland. Tyvärr står det klart att allas jämlika tillgång till hälsovård – av olika skäl – inte i nuläget förverkligas på bästa sätt, och därför behöver vi en vårdreform.

Den modellen som regeringen Marin nu driver bygger på att överföra ansvaret för produktionen av social- och hälsovårdstjänsterna till 21 vårdlandskap och Helsingfors. Vårdlandskapen kommer även att ansvara för räddningsväsendet. Genom att koncentrera tjänsterna i större och starkare enheter kan vi försäkra att vården är tillgänglig för alla i Finland på lika villkor.

Reformen medför emellertid stora förändringar för kommunen och kommunekonomin. Eftersom en stor del av tjänsteproduktionen försvinner överförs en motsvarande andel skattemedel till staten. Det handlar i medeltal om över hälften – 57 procent – av kommunernas nuvarande utgifter. Landskapen får sedan finansiering av staten för att ordna tjänsterna.

Detta innebär att kopplingen mellan skatteöret och den kommunala ekonomin försvagas.

Senare kommer detta system att ersättas med en landskapsskatt, men det kommer att dröja länge innan den tas i bruk.

Detta innebär att kopplingen mellan skatteöret – det som varje kommuninvånare betalar i inkomstskatt till kommunen – och den kommunala ekonomin försvagas. Då de kommunalt förtroendevalda idag har möjlighet att påverka både skatteörets storlek och hur kommunens resurser används, kommer en stor del av inkomsterna nu att via staten fördelas till landskapen.

Då skatteprocentens inflytande på kommunekonomin minskar måste kommunerna anpassa sig till en helt ny ekonomisk verklighet. Hela det kommunala servicespektret påverkas: från utbildning och dagvård till kultur- och bibliotekstjänster, avfallshantering och miljötjänster.

Detta betyder framför allt, att då man idag kan inverka på utgifterna på en bred front finns det i framtiden bara ett smalt spektrum åtgärder man kan ta till ifall man är tvungen att anpassa och balansera den kommunala ekonomin.

Per automatik minskar samtidigt urvalet åtgärder en beslutsfattare kan ta till.

Samtidigt har det den positiva inverkan att förutsägbarheten generellt ökar: Den ibland totalt oförutsägbara utgiftsposten specialsjukvård försvinner. Det underlättar avsevärt planeringen av den kommunala ekonomin.

Planeringen underlättas – men kopplingen mellan inkomster, skatter och utgifter minskar. Per automatik minskar samtidigt urvalet åtgärder en beslutsfattare kan ta till. Det är inte en idealisk situation med tanke på beslutsfattandet och beslutsfattarens inverkan på – och ansvar för – ekonomin.

Redan idag leder det för all del berättigade utjämningssystemet för statsandelarna till att skatteöret är olika värt i olika kommuner. Med tanke på det kommunala beslutsfattandet är vårdreformens första fas – utan landskapsskatt – inte den bästa tänkbara, då den kraftigt fördunklar ekonomins logik både på kommunal nivå och på landskapsnivå.

För att säkra ett fungerande politiskt ansvar och en klar ekonomisk logik såväl på ett kommunalt som på ett landskapsplan är det skäl att så snabbt som möjligt skilja den kommunala ekonomin från landskapets och ta i bruk landskapsskatten. Inte för att flera skatteslag är en bra sak – det är det sällan – utan för att ansvar och transparens är basen för en fungerande ekonomi.

Kolumnen ingår i Kommuntorget Magasin 3/2020. Prenumerera på tidningen här.