Hur många varningsklockor behöver svenskan?

2.3.2016
Bloggar
(2)
Kristina Wikberg

För mig gick det upp för några år sedan, när jag besökte Tohmajärvi kommun vid landets östra gräns, att något allvarligt snart kommer att ske med svenskan i vårt land.

Kommundirektören ville med sina kollegor överraska med att överräcka en adress. I den stod att det ska bli valbart att välja bort svenskan i skolorna i östra Finland. Motiveringen var att ryskan är mycket viktigare än svenskan för regionen. Det var den första tydliga signalen om att vi står inför ett framtidsscenario med bara ett land och ett språk.

Det går några år. En ny regering väljs. I regeringsprogrammet sägs att man ska möjliggöra lokala försök i kommunerna, också när det gäller språkundervisningen.

En artikel i HBL beskriver hur man i en motion i Kyrkslätts kommunfullmäktige yrkar på att få välja bort svenskan i skolorna. Kyrkslätt är inte som Tohmajärvi, en kommun i östra Finland med nära samarbete över gränsen till Ryssland, utan en kommun där svenskan sedan urminnestider varit en del av lokalsamhället. Motiveringen är att andra språk än svenskan är viktigare i framtiden.

Kort efter detta berättar Svenska Yles lokalredaktion i Åbo om att man också i Åbo stad har lämnat in en fullmäktigemotion om att kunna välja bort svenskan i skolan. Motiveringen är att det inte mera hör till allmänbildning att kunna svenska.

Kommuntorgets redaktion besluter sig för ta reda på hur det egentligen är. Man gräver i kommunala beslutsprotokoll och googlar föredragningslistor. På en kort tid hittar man sexton kommuner där motioner med nästan identiska ordalydelser har lämnats in. Möjligtvis är motionerna ännu fler.

Då Kommuntorget kontaktar en av motionsskrivarna, sannfinländaren Ilmari Rostila, berättar han att motionsställarna samarbetar, därför är ordalydelsen nästan identisk i motionerna. Idén med kampanjen är att göra svenskan frivillig med hjälp av regeringens försöksverksamhet, samtidigt ser man till att den lämnas bort i skolundervisningen.

Någon dag senare skriver HBL att riksdagens sannfinländska talman Maria Lohela beslutat att språket ska vara engelska då kolleger från Sveriges riksdag besöker Finland. Trots att Finland är ett tvåspråkigt land med en riksdag där det andra språket är svenska och trots att det är svenska gäster som kommer på besök. Motiveringen är att alla kan engelska.

Sannfinländarnas motioner och talmannens beslut att tala engelska med sina svenska gäster är två separata händelser, men de avslöjar ett mönster med allvarliga konsekvenser för svenskan i vårt land.

Vad är det som sker?

Vill vi i Finland att det bara ska finnas ett språk och att det språket ska vara finska? Vill vi inte längre höra till Norden? Tror vi verkligen att vi kan klara oss ensamma i världen med bara finskan? I så fall har vi gjort en grov felbedömning.

Två som har reagerat är före detta statsminister Paavo Lipponen och Hanaholmens direktör Gunvor Kronman. I ett sakligt brev – på finska så att alla ska förstå – till de sexton kommunerna där motioner om språkförsök har lämnats in, motiverar de varför det är illa för eleven att inte kunna läsa svenska i skolan.

Lipponen och Kronman nämner bland annat svenskans betydelse för de unga på arbetsmarknaden. Svenskan är det språk som efter engelskan används mest i näringslivet i vårt land. Kunskaper i svenska är ofta ett viktigt anställningskriterium. Många uppdrag på den offentliga sektorn förutsätter kunskaper i svenska. För den som behärskar svenska står den nordiska arbetsmarknaden öppen.

Andra argument som nämns är att grundskolan ska lägga grunden för elevernas allmänbildning  – på lika villkor i hela landet. Skolan kan helt enkelt inte utestänga möjligheten för eleverna att lära sig landets båda nationalspråk.

Valfrihet ger inte mångfald, slår brevskrivarna fast. Tvärtom läser man i Finland i dag färre språk än för 10-20 år sedan.

Så långt Paavo Lipponen och Gunvor Kronman. När börjar det övriga civiliserade Finlands varningsklockor ringa?