Vinden blåser hårdare och kallare

17.8.2015
Bloggar Kristina Wikberg

Förändring i samhällsklimatet har blivit allt tydligare bara under några månader. Det finns nu något i luften som är annorlunda, en hårdare och kallare vind. Vinden som blåser gör mig obekväm på ett sätt som jag aldrig varit förr. Jag andas in luften och känner instinktivt att vi nu är på väg in i ett samhälleligt händelseförlopp som i värsta fall kan vara oförutsägbart.

Öppen rasism tillåts nu på ett sätt som förr hade varit omöjligt. Jag frågar mig hur det är möjligt att vi i vårt trygga, goda Finland har offentliga personer som uppmanar till kamp mot mångkulturalismen, eller med andra ord mot personer med annan hudfärg eller annan religion. Hur är det möjligt att nynazistiska organisationer som förut hade blivit nedtigna nu får publikt utrymme och också acceptans? Hur är det möjligt att det har blivit tillåtet att säga högt att man är mot andra människor bara på grund av deras hudfärg eller religion? Och hur är det möjligt att landets politiska ledare: vår statsminister, vår utrikesminister eller vår finansminister inte på allvar säger ifrån utan serverar lakoniska, till intet förpliktigande fraser?

Jag läste i sommar en bok om en liten romsk flicka som tillsammans med sin lillebror och kusin fängslades och fördes till koncentrationslägret i Auschwits och Ravensbruck. Hon överlevde och kan nu senare, 80 år gammal, berätta sin fruktansvärda historia. Hon berättar om hur tusentals romer under kristallnatten gasades ihjäl i ugnarna, om hur Mendel gjorde sina grymma medicinska försök på barnen i lägret, bl.a hennes lillebror, om hur hennes kusin sköts ihjäl framför ögonen på dem alla då hon vägrade klä av sig naken när de kom till lägret. Allt det här var nazismen som styrde ännu år 1945 – bara för 70 år sedan.

Har Finland redan har glömt Europas svarta hål, som också är vår avskyvärda historia? Har vi inte förstått att det faktiskt kan ske igen om de hårda stämningarna tillåts fortsätta eller om det blir krig?

Vi kan inte mera sluta ögonen i Finland och bara tänka på oss själva som en nation som lever ett eget liv oberoende av vad som händer i Syrien, Irak eller Afrika. Det är lika enfaldigt som att man i Nordkorea tror sig kunna skapa en egen diktatur och leva i den genom att isolera sitt land. På samma sätt som vinden blåser över ländernas gränser rör sig människor, kulturer och ideologier över nationsgränserna. 

Det går inte att stoppa vinden med murar eller taggtrådsstängsel. Trots att vårt land är fattigt och skall så bli, som Johan Ludvig Runeberg skrev, har vi en skyldighet att agera mänskligt och stå för värden som  likställdhet, jämlikhet, icke-diskriminering och ett orubbat människovärde. Det är inte någon ny ”tolerantzia”, det är grundläggande värden som är absoluta utgångspunkter i ett civiliserat samhälle.