Om behovet av en gemensam historia

2.4.2015
Bloggar Camilla Berggren

TV-nytt firade 50-års jubileum här i veckan, en varm och innerlig finlandssvensk ”släktträff”,  lätt karrikerat fylld av österbottniska björnkramar och mera sofistikerade nyländska kindpussar. Gemensamma var ändå entusiasmen över journalistiken och den gemensamma historien.

Men då det glada sällskapet av gamla och unga samlades för ett litet seminarium ställdes frågan till panelen: Finns TV-nytt kvar om tio år? Och paneldeltagarna överträffade varandra i dystra framtidsscenarier. Det är helt enkelt inte coolt att tro på mediernas framtid.

Så också i dagstidningsvärlden där jag själv jobbat i fyrtio år. Och visst har de alla rätt: det går inte att trampa på i ullstrumporna och hoppas att allt ordnar sig. Finlandssvenska medier är inte en lönsam affär, inte ens i svenska Österbotten.

Ändå konsumeras traditionella medier fortfarande. Helsingin Sanomat ( 2.4) rapporterar att den tryckta versionen av tidningen fortfarande är populärast. Unga läser tryckta tidningar.

Hälften av HS läsare läser sin tidning digitalt. Sammanlagt har HS flera läsare än någonsin trots att det digitala ligger bakom en betalmur.

Media AuditFinlands vd Kaija Sinko: ”Den tryckta tidningen läses av 73 procent av 18-åringarna. Det är en hög siffra. Om tidningen beställs hem läser ungdomen. Dessutom har unga egna tidningar.”

På TV-nytts jubileum var det tur att en rikssvensk gäst grep in. Tidigare vd för Sveriges Television, Eva Hamilton, höll ett brandtal om hur viktigt det är med det lokala, med språket, med det gemensamma för finlandssvenskarna.

De svenska medierna i Finland är sårbara då volymen är så liten, men de är livsviktiga. Medierna ger sammanhanget oavsett om kanalen är papper eller digital.

Samtidigt är ingenting som tidigare; vi kan alla vara innehållsproducenter på sociala medier. Aldrig har det fotats och filmats och distribuerats så mycket för så många som i dag. På yle skriver man allt fler och längre texter och i tidningshusen filmar man allt mera.

Framtiden är alltså ljus för medier men för att vi ska ha en gemensam historia i framtiden måste vi bry oss. Själv kommer jag absolut att titta på Tv-nytt om tio år, men nödvändigtvis inte framför televisionsapparaten.