Då segraren blir förlorare

28.4.2015
Bloggar Camilla Berggren

 

Antti Rinne segrade med knapp marginal över sittande ordförande Jutta Urpilainen  då SDP valde ordförande för mindre än ett år sedan. Det sågs som den traditionella fackfalangens seger och ett försök att återta rollen som Arbetarpartiet framom andra, då främst Sannfinländarna.

Men segraren Rinne har inte gjort det lättare för det tudelade partiet att helas och hitta en hållbar linje för 2000-talet. Det blev slutligen klart i och med riksdagsvalet där SDP förlorade stort.

Då kunde Rinne ha räckt ut en försoningens hand till före detta ordföranden Urpilainen och  utsett  henne till riksdagsgruppens ordförande. Men icke, budet gick till Antti Lindtman.

Sedan kom pricken på i:et, en videosnutt som visades i yles nyheter och nu sprids på nätet med vindens hastighet. Rinne diskuterar med sin kollega från Slovakien, Peter Kazimir och märker inte att kameran går och mikrofonerna är påslagna.

Dialogen utspelar sig enligt följande:

Rinne: Jutta har nu inlett en kampanj.

Kazimir: Vilken kampanj?

Rinne: Ordförandekampanjen.

Kazimir: För ert parti, alltså hon vill tillbaka?

Rinne: Ja.

Se videon här: http://svenska.yle.fi/artikel/2015/04/27/rinne-jutta-urpilainen-forsoker-ta-tillbaka-ordforandeposten

Här fick vi en blick bakom kulisserna; minspelet visar hur Rinne tänker. Då infinner sig den etiska frågan: var det rätt att publicera samtalet?

Regeln lyder: ju högre maktposition, desto mindre skydd. Rinne är makthavare av den kalibern att det är viktigt för samhället att ta del av hans tankar. Samtalet filmades dessutom i ett offentligt utrymme.

Såhär inför arbetarnas och studenternas fest är incidenten bara att beklaga. I stället för viktiga sociala krav domineras nu debatten av Rinnes fadäs. Segraren har blivit en förlorare.

Allt mellan mjödet bryggs och struvorna kokas kan vi meditera över vad orden tillit och förtroende betyder. Kommer regeringssonderaren Juha Sipilä att hitta förtroendefulla kontakter med de övriga partiordförandena?

Det kan bli knivigt, knappt har de folkvalda hunnit torka struvornas socker från rockuppslaget så får de ta itu med årtiondets reform – social- och hälsovårdsreformen. Då om någonsin behövs förtroende – för både segrare och förlorare.