De många projekten har en baksida, säger professor i kommunalförvaltning

Projektifieringen av offentlig verksamhet är ett internationellt fenomen, säger professor Stefan Sjöblom.
Projektifieringen av offentlig verksamhet är ett internationellt fenomen, säger professor Stefan Sjöblom. (Dan Lolax)
24.11.2021

Projektformen hjälper kommuner att utveckla sina verksamheter. Men fortfarande kan ett lyckat utfall hänga på några få eldsjälar, och alla kommuner har inte samma förutsättningar att söka projektfinansiering.

Läs också: ”Humppa” eller nödvändighet – så ser projekten i Svenskfinland ut

Projektifieringstrenden har pågått länge, säger Stefan Sjöblom, professor i kommunalförvaltning vid Social- och kommunalhögskolan. Han daterar projektivern tillbaka till 1980-talet.

Själva projektformen är förstås betydligt äldre än så men har under de senaste årtiondena tagit över kommittéernas roll, såväl inom statsförvaltningen som i kommunerna.

Förebilden kommer från den privata sektorn. Projektformen har blivit en ”semantisk magnet” som bär med sig förhoppningar om effektivitet och innovation, säger Sjöblom. Det här understryks när det ekonomiska klimatet blir kärvare.

Men, tillägger han, det finns inget som säger att projekt är mer innovativa än andra arbetssätt. Skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas kan vara hårfin. Ofta hänger det på enskilda personer.

– En eldsjäl kan vara avgörande. Det handlar om hurdana projekt vi talar om. Utvecklandet av nya rutiner kan göras inom en organisation. Krävs stora investeringar kan projektformen vara den enda möjliga. Det som oroar är att olika kommuner är i olika ställning. Alla kommuner har inte samma förutsättningar att sätta tid och resurser på projekt.

Sjöblom har svårt att se hur ojämlikheten kunde överkommas. Dessutom motsvarar tillgänglig projektfinansiering inte alltid kommunens behov. Pengarna finns i större system, till exempel i EU:s strukturfonder vars målsättningar konkretiseras i Finlands målsättningar, varpå regionernas planer och fördelningsprinciper slår fast för vilka ändamål som finansieringen kan sökas.

– Det är inte säkert att ändamålen motsvarar kommunens behov. Det finns generella projekt som rör alla, till exempel sysselsättningsprojekt, men det finns också speciella behov som försätter kommuner i ojämlika situationer. Den största ojämlikheten beror ändå på att olika kommuner har olika resurser.

Projekt kräver engagerad personal

I Finland fick projektformen sin största drivkraft av just EU-medlemskapet. Givet unionens finansieringsredskap blev projektformen den mest fördelaktiga, säger Sjöblom.

– Projekt är ett sätt att skaffa extra finansiering, från EU och andra källor.

Projektfinansieringen ska främst ses som kompletterande, säger Sjöblom. Den ger kommuner möjligheter att satsa på sådant som annars skulle bli ogjort. Dessutom förutsätter till exempel EU-finansiering samarbeten av olika slag, vilket ger nya utvecklingsmöjligheter.

Farhågor finns om att möjligheten till projektfinansiering leder till att kommuner medvetet underbudgeterar. Men även om det finns utredningar som tyder på att risken är reell så tror Sjöblom att de allra flesta kommuner ser projektfinansieringen som kompletterande, framom ersättande.

Däremot för projektformen med sig andra utmaningar. En central fråga är huruvida långsiktig politik kan drivas med kortsiktiga projekt.

– Vår slutsats är ja, men det kräver mycket av den kommunala organisationen. Det går inte om inställningen är att projektet fixar det och ingen annan behöver bry sig. Människor som är centrala i förvaltningsapparaten måste engageras, så att de kan ta vid då projektet upphör.

Finns det en risk att de som jobbar med projekt också färgas av dess kortsiktighet?

– Den risken finns, och det finns de som menar att det vuxit fram en hel kår av projektanställda, som flyttar från projekt till projekt. För kommunen gäller det att projekten syns i strategin, så att man kan dra nytta av dem. Det hänger förstås på hurdant projekt det handlar om.

Att bygga en bro är en sak, projekt inom socialvården, eller projekt som skapar ny praxis i olika verksamheter, är något annat. Det kräver att personal inom sektorerna är engagerade och redo att plocka upp nya idéer, utveckla dem och driva dem vidare.

Ska ett projekts effektivitet också bedömas utgående från hur långt det bär?

– Absolut, och här måste kommunen fråga sig om den långsiktiga nytta som projektet kan tänkas ge är större än den nytta som kan skapas inom kommunen.

Diskussion om samarbete behövs

De många projekten har skapat en marknad för konsultföretag som erbjuder sig att hjälpa kommunerna med ansökningarna. Det här kan leda till finansiell opportunism, det vill säga att man söker finansiering enbart för att det är möjligt, säger Sjöblom.

– Kommunerna behöver en strategi för vad de vill och vad de har möjlighet att satsa på. Om man bara söker för att det finns pengar att söka har man inte sett till de egna behoven och verksamheten, och inte heller garanterat projektet långsiktiga effekter.

Den största fördelen med projekt är att de bidrar till att utveckla, ger nya idéer och praxis och för med sig nya modeller som också kan spridas vidare. Men med tanke på kommunernas olika förutsättningar efterlyser Sjöblom en diskussion om regionutvecklingen. EU-finansierade projekt har störst potential om samarbetet i regionerna fungerar.

– Visserligen kommer finansieringen via landskapen redan nu, men jag hoppas på en diskussion om hur det lokala samarbetet kan stödjas ännu mera, så att det motsvarar kommunernas behov och hjälper dem att utveckla sina framtida roller.

Det här är en artikel från Kommuntorget 4/2021. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.

 
HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här
HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här