Karin Ihalainen: På resa genom det femte landskapet

29.4.2022
Bloggar Karin Ihalainen

Då vi talar om Svenskfinland så ser vi ofta framför oss fyra landskap längs kusten: Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Men det finns även ett femte landskap i Svenskfinland, ett inlandslandskap.

Det femte landskapet är språköarna.

Forskaren Harry Lönnroth använder sig av uttrycket i en festskrift till professor Marketta Sundman på hennes 60-årsdag. Genom att kalla språköarna ”det femte landskapet” vill han markera att språköarna hör till Svenskfinland, om inte geografiskt så mentalt.

Som en viktig del av projektet Uppdrag språköar beger jag mig under vintern ut på resa genom det femte landskapet. Det är en vacker och snörik vinter, vissa dagar så kall att jag fryser även inne på tåget.

Trots den pågående pandemin går resan att genomföra. Endast ett besök blir framflyttat på grund av det svåra smittläget. Jag tänker att det kanske är just den långa ofrivilliga coronaisoleringen som gör att resan blir så lyckad. Kanske har språköarna känt sig ännu ensammare än övriga Svenskfinland?

Trots utmanande omständigheter jobbar pedagogerna hängivet med att föra det svenska språket och kulturen vidare till följande generationer.

Målet med min resa är att se allt det svenska som finns i detta landskap. Som längst uppe i norr besöker jag Uleåborg och längst nere i söder Salo. Det blir sammanlagt femton stopp under resan. Med väskan på ryggen och telefonen i handen orienterar jag längs främmande gator. Den svenska skyltningen är sparsam, ofta helt obefintlig men jag hittar alltid fram.
Jag blir varmt mottagen. Och jag stannar hela dagen på språkön.
Ivriga pedagoger och ledare visar stolta upp den svenska verksamheten. De gör ett fantastiskt jobb! Trots utmanande omständigheter jobbar pedagogerna hängivet med att föra det svenska språket och kulturen vidare till följande generationer. De arbetar medvetet och kreativt och tar många steg utanför den egna bekvämlighetzonen.

Under mina stopp på språköarna besöker jag såväl småbarnspedagogiken som skolan och det svenska som finns på fritiden. På dagiset lyssnar jag på sagor, i klassrummen hjälper jag till med skrivuppgifter, på luciaövningen sjunger jag med i julsångerna och i eftisgruppen smakar jag på de nygräddade våfflorna med sylt och glass.

Finskan är en självklarhet strax utanför skolans dörr. Ofta redan utanför klassrummets dörr, eftersom den svenska språköutbildningen många gånger befinner sig i samma lokaler som större finskspråkig utbildning.

Jag låter mig gång på gång imponeras av pedagogernas språkmedvetna arbetssätt som innebär att de hela tiden håller svenskan uppe.

Målet med min resa är att se allt det svenska som finns i detta landskap. Som längst uppe i norr besöker jag Uleåborg och längst nere i söder Salo. Det blir sammanlagt femton stopp under resan.

Min resa genom det femte landskapet innebär många värdefulla samtal med språköarnas nyckelpersoner. De finner jag oftast inom den svenska utbildningen som ju är kärnan i språkögemenskapen. Men jag träffar också politiker och präster, mammor och pappor och andra personer inom olika yrkesgrupper som jobbar hårt för den lokala tvåspråkigheten. Språköns välmående beror nog i hög grad på medborgarnas idéella verksamhet.
Resan bjuder på nyttig vägkost för projektet. Jag får också möjlighet att dela med mig av lärdomar från en språkö till en annan. Och visst använder jag tågresorna till att aktivt fundera på hur det femte landskapets språkgemenskap kunde stärkas och utvidgas.
Jag bekantar mig med Magmas utredning om språkliga minoriteter i Europa och tänker att vi på allvar borde studera de modeller som man förtjänstfullt använder i andra flerspråkiga länder. I Finland går trenden åt fel håll. Minoritetsspråket minskar och det är främst de äldre som använder det. På annat håll i Europa har trenden vänt så att minoritetsspråket används främst bland yngre människor.

Jag inser att utbildningen är avgörande. Och jag inser att språköarna har en viktig roll när det gäller att vända trenden.

Då lade en av elevernas pappor sin egen karriär åt sidan och hoppade in som klasslärare.

På min resa genom det femte landskapet stannar jag upp i Salo. Här är det bara en handfull barn på dagiset och några till i skolan. Fler familjer skulle vara intresserade av den svenskspråkig utbildningen men lagen tolkas snävt och verksamheten ges inte möjlighet att blomstra. Skolklassen består av elever i alla årskurser och varje förmiddag är även förskolebarnen med i klassrummet. Under många år har klasslärare kommit och gått. Uppdraget har känts utmanande och för något år sedan var skolan i kris. Det fanns ingen svenskspråkig lärare. Då lade en av elevernas pappor sin egen karriär åt sidan och hoppade in som klasslärare. Han blev en hjälte som räddade språkön Salo från undergång.

I det femte landskapet finns det gott om sådana här hjältar.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här