Vem bestämmer om digitaliseringen?

30.8.2019
Bloggar Linda Grönqvist

Det nationella inkomstregistret, lagen om elektronisk fakturering, GDPR, lagen om informationshantering osv. Det är inte för intet som vi talar om hektiska år för kommunerna då det gäller trycket på att digitalisera sina tjänster. På finska talas det träffande om taloushallinnon ruuhkavuodet (ungefär den ekonomiska förvaltningens småbarnsår).

Just nu kan kommunerna ansöka om statsunderstöd från Finansministeriet för projekt som främjar digitalisering. Enligt Finansministeriet ska incitamentsystemet, som det kallas, stödja kommunerna att bli mer kundorienterade, förnya sina verksamhetsformer och på sikt också spara pengar.

Det finns stor risk för att effekterna blir små och att en stor del av projekten misslyckas.

I år finns det 30 miljoner euro öronmärkta för kommunernas digitaliseringsprojekt och i framtiden är tanken att potten ökar till 40 miljoner per år.  Det här låter bra, eller hur?

Tommi Karttaavi, som är direktör för Kommunförbundets enhet för informationssamhället, är ändå inte övertygad.  Det finns stor risk för att effekterna blir små och att en stor del av projekten misslyckas, skriver han i sin blogg på Kommunförbundets sidor. Han menar att kommunerna har för lite tid på sig att söka om understöden och därför inte heller hinner planera projekten ordentligt.

Enligt Karttaavi är det bra att staten är intresserad av att utveckla digitaliseringen i kommunerna, men digitaliseringen går inte framåt genom att dela ut pengar till slumpmässigt utvalda projekt. Om man de senaste 20 åren i stället för att satsa på kortsiktiga projekt, hade fokuserat på att bygga upp hållbara, gemensamma strukturer, kunde digitaliseringen av den offentliga förvaltningen ha kommit betydligt längre än den har idag, skriver Karttaavi.

Man har alltså skurit ner på kommunernas statsandelar för basservicen så att kommunerna istället ska kunna ansöka om digitaliseringspengarna.

Också finansieringen av incitamentsystemet väcker frågor. I nuläget kommer pengarna från kommunernas statsandelar. Man har alltså skurit ner på kommunernas statsandelar för basservicen så att kommunerna istället ska kunna ansöka om digitaliseringspengarna. På det här sättet är det inte kommunerna själva, utan Finansministeriet som bestämmer vad pengarna ska användas till.

Utmaningarna med digitaliseringen är extra stora för de mindre kommunerna. Alla kommuner har samma lagstadgade uppgifter, men större städer har betydligt bättre möjligheter att utnyttja den teknologi som finns på marknaden för att digitalisera sina tjänster. Alldeles för många kommuner är för små för att kunna svara på de utmaningar som den snabba utvecklingen av teknologin medför, skriver Karttaavi.

Varje gång vi talar om utmaningar för den svenskspråkiga servicen i kommunerna dyker digitaliseringen förr eller senare upp.

För att utveckla digitaliseringen av den offentliga förvaltningen i alla kommuner krävs enligt Karttaavi därför ett ökat samarbete både mellan kommunerna men också mellan staten och kommunerna. Att från statens sida ensidigt sporra kommunerna genom att finansiera enskilda projekt leder inget vart, skriver han.

Jag hoppas ändå att alla svensk- och tvåspråkiga kommuner passar på att ansöka om statsunderstödet. Varje gång vi talar om utmaningar för den svenskspråkiga servicen i kommunerna dyker digitaliseringen förr eller senare upp. Kommunerna kan också ansöka om pengar för att genomföra projekt tillsammans. På Finansministeriets sidor står att ”De ämnen som föreslås kan vara mångahanda och kommunerna kan föreslå ämnen enligt sina egna behov.” Hur skulle det vara att ansöka om statsstöd för att utveckla tvåspråkiga digitala lösningar i kommunerna?

PS På Kommunmarknaden finns ett digert utbud av seminarier som handlar om digitalisering. På torsdagen 12.9.2019 kl. 13 diskuteras t.ex. Digitaliseringens många ansikten i kommunerna.

Läs mer om Kommunmarknaden och de svenskspråkiga  programmen här.