Jag tror att de flesta skulle hålla med om att en diskussion om huruvida en digital framtid är oundviklig är en diskussion som redan är förlegad. Vi är nämligen redan en bra bit på vägen. Det är därför läge att istället försöka lösa frågan om hur alla medborgare oberoende av ålder eller digitala kompetenser kan delta i det digitala samhälle och utnyttja dess möjligheter fullt ut.

Enligt kommissionen saknar 44 procent av EU:s befolkning grundläggande digitala färdigheter. Det är ett stort kunskapsglapp som gör det svårt för många att ta sig in på arbetsmarknaden eller att vidareutbilda sig. Från ett jämlikhets- och produktivitetsperspektiv är det här oroande. En global konkurrenssituation kräver dessutom mer än grundläggande färdigheter.

Men frågan är hur man ska utbilda nästa generation, eller den nuvarande generationen för den delen, då arbetsmarknadsutvecklingen är så snabb? Det är lätt hänt att vi utbildar för yrken som inte finns kvar om några år. Enligt OECD:s forskning försvinner 47 procent av nuvarande arbetsbeskrivningar inom loppet av 15 år. Förutsägelsen gäller främst arbetsuppgifter som är rutinartade och enkla att automatisera, vilket innebär att länder och regioner som redan kommit en bit på vägen har färre förlorade arbetstillfällen.

Delaktigheten i det digitala samhället är ändå inte bara en generationsfråga eller en fråga om digitala färdigheter. Det är också en fråga om resurser och infrastruktur. Det digitala landskapet ser väldigt olika ut i olika EU-länder. I vissa regioner inom EU är det första steget att försöka trygga tillgången till internet, i andra länder säljer man redan rättigheter till 5G-nätet.

Kommunerna i Finland har tagit flera stora steg mot en mera digital värld, men det krävs visioner och samarbete för att realisera den fulla potentialen som digitala lösningar kan ge. Alla kommuner har inte heller kommit lika lång. Vi borde därför satsa på att diskutera hur vi på lokal eller regional nivå vill forma den digitala framtiden och med vilka partners. Ensamma kommer vi inte långt.

Jag vill ändå inte låta påskina att digitaliseringen är en mirakelmedicin. Digitaliseringen ska inte vara ett självändamål utan ett redskap för att främja mål som ska förbättra våra liv och Europas ställning globalt. Politiker jobbar hårt på både nationell och europeisk nivå för att styra utvecklingen i en riktning som bidrar till mervärde och som förbereder oss för en helt ny framtid. I slutändan handlar digitaliseringen nämligen om att trygga EU:s konkurrenskraft och ekonomi på en global spelplan, men också om att trygga vår gemensamma värdegrund som bygger på jämlikhet, frihet och demokrati.

Tongångarna i Bryssel låter förstå att EU är rädd för att hamna på efterkälken i den digitala utvecklingen, om vi inte redan är det. Det är därför naturligt med en dialog också med den privata sektorn, som för tillfället, med de allra största företagen i spetsen, står för de största innovationerna inom tekniska branschen. Det offentligas roll är dock inte att underskatta. Företagen behöver den offentliga för att visa vägen.

Dessutom står EU inte på något sätt handfallen inför den digitala frammarschen. Till exempel är blockkedjor på ropet i kommissionen eftersom det av flera orsaker inte direkt tycks intresserar stora bolag i Silicon Valley vars affärsmodeller bygger på ägande av data. Principen bakom blockkedjor är däremot, enkelt uttryckt, distribuering av data.

På den politiska agendan i höst finns flera program som ska främja den digitala utvecklingen. Ett exempel är programmet för ett digitalt Europa som kommissionen föreslår att i nästa fleråriga EU-budget ska få 9,2 miljarder euro. Dessutom försöker kommissionen öka medvetenheten genom olika temaveckor som Kodveckan, och andra initiativ.

För den som är intresserad av vilka digitala initiativ som är på gång inom EU så avslutar jag med ett plock av olika program och handlingsplaner:

Keskustele

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *