Våga berätta om mervärdet med EU!

21.12.2017
Brysselbloggen Sofia Kajander, journalist

Den Europeiska Unionen har vind i seglen. Brexit har blivit en otäck fågelskrämma för vad som händer om man försöker sig på att träda ut ur unionen. EU har ett stenhårt grepp om de långdragna förhandlingarna och Storbritannien kan inte annat än böja sig för buden från Bryssel. Det som alla fasade för hände inte. Europa splittrades inte i 27 ängsliga stater, där en dominoeffekt av utbrytaropportunism åt upp det kvarvarande förtroendet för det ”överstatliga”, utan istället aktiverades det vi inte visste att vi fortfarande besitter, dvs. en stark tilltro till idén om det som en gång döptes till ”det europeiska projektet”.

Efter de två jordskreden under år 2016 (Brexit och Trump) drabbades Europa starkt av en känsla av Murphys lag: ”om något kan gå fel, så kommer det förr eller senare att göra det”. Stabilitet och kontinuitet blev sällsynta råvaror i en stormig värld, som plötsligt kändes skrämmande lik den vi trodde vi hade lagt bakom oss 1991. Men istället marscherade Frankrike framåt med stormsteg, medan Merkel krampaktigt lyckades klamra sig fast vid kanslersämbetet. EU har alla farhågor till trots blivit starkare och mera enat efter Brexit-omröstningen.

Höstens Eurobarometer-opinionsundersökning bekräftar glädjebudskapet: 57 % av medborgarna förhåller sig optimistiskt till unionens framtid. 75 % har överlag en positiv bild av EU och 71 % ser unionen som en fredens hamn och stabilitetsgarant mitt i en rastlös och oberäknelig värld. Det stympade Europa har gått igenom en intensiv period av självrannsakan, och vill nu genuint lära sig av sina misstag. Arbetet för att föra unionen närmare medborgarna har intensifierats, samtidigt som den byråkratiska djungeln en gång för alla ska rensas upp.  Fokusen har skiftats från det som EU inte har – en stark ekonomi, demokratisk legitimitet – till det den de facto har, dvs. en inre marknad med fri rörlighet och världens mest ambitiösa klimatpolitik.

EU:s framtid och Junckers vitboks fem scenarier diskuteras på alla politikområden. Här i Bryssel tycker jag mig allt oftare höra seriösa förhoppningar om att vägen framåt bör vara det mest ambitiösa scenariot, alltså att ”göra mycket mer tillsammans”, samtidigt som ’förenkling’ och ’effektivering’ fungerar som ledord i alla åtaganden. Man vågar ännu inte drömma alltför stort när det gäller konkreta åtgärder, men visioner finns det gott om. Ett exempel på detta är frågan om fördjupningen av den Ekonomiska och monetära unionen, om vilken kommissionen nyligen publicerade en s.k. ”färdplan”.

Men räcker det med att rida ut post-Brexitpanikens svallvågor och sedan fortsätta som förut?

Ett uppenbart problem för den europeiska sammanhållningen är att EU-politiken inte hörs och syns på det nationella planet. Det goda som görs i Bryssel når inte medborgarna i form av ”breaking news” och EU-rapporteringen står högt upp på nedskärningslistan då medierna sparar in. Junckers kommission har gjort medvetna försök för att öka EU:s synlighet via sociala medier. Mitt Instagramflöde har märkbart fyllts med inlägg och händelser som görs av unga kommunikationspraktikanter vid EU-institutionerna, som förklarar vilka beslut som tas och hur de påverkar den enskilde individens liv.

Jag gick på Regionkommitténs årliga kommunikationskonferens EuroPCom. Där talade USA:s förre EU-ambassadör Anthony Gardner, som hävdade att EU, även i dessa tider, kunde lära sig någonting av USA, nämligen en gnutta amerikanskt självförtroende. EU måste våga marknadsföra sig själv. Inte för att övertyga sig om sin egen fullkomlighet, utan för att bättre kunna kommunicera ut det goda den gör. I tider av alternativa fakta och populism kan det te sig lönlöst att svara på passionerade och slagkraftiga tal med sakliga argument och torra fakta. Gardner menade att det enda sättet för europeiska politiker att svara på emotionella ordvändningar och enkla svar på komplexa problem, är att bli bättre på att hålla inspirerande tal genom att förstärka sina argument med hjälp av lite passion. En så kallad ”positiv populism”.

EU:s budskap är ett positivt budskap, som tål tutas ut. Detta måste vi alla bli lite bättre på.