Kommunerna handfallna för den växande gruppen papperslösa

10.3.2017
Torgbloggen Liselott Sundbäck, svensk invandrarkoordinator

Mängden asylsökande som överklagat ett negativt beslut och nu fått ett slutgiltigt avslag på sin ansökan växer. Men kommunerna har inte klara nationella riktlinjer. Vi är i ett ohållbart läge med risken att det uppstår en ny befolkningsgrupp som inte tål dagsljus.

Det är klart att regeringen vill göra en indelning mellan de som har uppehållstillstånd och de som inte har, det måste finnas en klar skillnad i rättigheter och serviceutbud. De som har uppehållstillstånd har rätt att vistas i landet, har rätt att söka jobb, har rätt att gå integrationsutbildning. De som inte har uppehållstillstånd utan fått avslag på sin asylsökan och befinner sig olagligt i landet står utanför. Men vi måste ändå kunna erbjuda tillräckliga nödtjänster och följa grundlagen genom att inte utelämna dem som blir utkastade ur mottagninssystemet till sitt öde. Dessutom måste vi ha en gemensam plan annars blir resultatet att alla kommuner skapar sina egna ad hoc lösningar.

Vi talar redan om liv och död (självmord, död vid avvisning), om utnyttjande, om ökad människohandel, om svartjobb och en växande parallell samhällsgrupp. Vi hör höjda röster bland politiker, enskilda individer och frivilligorganisationer, vi ser demonstrationer och ilskna röster om en medmänsklighet som brister, om ett välfärdssamhället som blundar. Som det välfärdssamhälle vi är måste vi ha en klar plan.

Det finns olika åsikter om hur vi ska göra. Regeringens medicin har hittils varit att uppmana till frivillig återresa. Att det är ett bättre alternativ att få hjälp med hemresa och en liten ekonomisk ersättning istället för att bli i ett limbo i Finland. Men då det inte finns något att återvända till måste vi ha en annan lösning.

Oppositionspartierna publicerade ett ställningstagande i veckans Turun Sanomat och kräver att regeringen återinför tillfälliga uppehållstillstånd. En nödlösning som erbjuder just en plan B, en möjlighet att leva ett människovärdig liv. Eller att leva överhuvudtaget.

Social och hälsovårdsministeriet har i januari gett rekommendationer men de är för breda enligt kommunerna. Det krävs precisering- hur länge ska nödinkvartering arrangeras? Social- och hälsovårdsministeret har också rekommenderat att kommunerna ska styra en person som olagligt vistas i landet till systemet för frivilligt återvändande. Läkarförbundet däremot har tagit ställning till frågan och konstaterat att läkarna inte kan anmäla de som vistas olagligt i landet till andra myndigheter (med undantag av vissa fall).

Allt medan de papperslösa ex asylsökande blir flera. Nu vet ingen var de ca 4000 personer som nu fått avslag och vars mottagningstjänster avslutas finns. De har alltså ”försvunnit” eller gått under jorden. Är de kvar i Finland?  Sover de på en släktings eller frivilligs soffa? Vi ser dem i några kommuner, där har de småskaligt kommit fram, några i Jakobstad, tio i Helsingfors, familjer i Esbo.

Det måste också finnas ett strukturerat samarbete och informationsutbyte i frågan om personer som fått avslag på asylansökan. Informationsutbytet måste ske regelbundet mellan kommunernas invandrar- och socialtjänster, polisen och ansvarsministerierna- inte ad hoc. Just nu finns det en stark frustration hos kommunerna, speciellt de större i tillväxtcentren. Vi måste veta hur många personer som faller utanför systemet och var de finns, hur de olika kommunerna- i brist på nationella riktlinjer- agerar. För att kunna skapa en gemensam modell.

En fråga som sällan diskuteras är vad som händer sen, ska dessa personer bli kvar i limbot och få nödhjälp från dag till dag? Eller vad händer sen? Vad har de för möjligheter att gå från papperslös ex asylsökande till att få laglig grund att stanna och igen tåla dagsljus?