Att växa upp i Svenskfinland och studera i Helsingfors
Jag flyttade till Finland 1996 med min familj från Kurdistan, då hade jag nyligen fyllt tre år. Efter ca sex månader började jag dagis i Ekenäs, en svensk språkig stad i södra Finland. Mina första minnen är från dagis då jag bara grät, eftersom jag inte förstod någon i min omgivning. Tiden gick och jag lärde mig bättre svenska.
Lågstadiet var en svår tid för mig med tanke på språket. Det var ofta som jag inte förstod lärarna och p.g.a. det gjorde jag aldrig mina läxor. Mina äldre syskon och föräldrar kunde inte heller svenska, vilket innebär att jag inte kunde få hjälp hemifrån. Mina läraren insåg detta och jag fick extra-stöd lektioner, vilket hjälpte mig med min svenska.
Det som hjälpte mig mest med att lära mig svenska var att umgås med mina vänner och läsa mycket. Jag började med väldigt lätta böcker och stegvist läsa mera krävande böcker. Dock anser jag att svenska var ett mycket lättare språk att lära mig jämfört med finska. Med tanke på att mitt modersmål är Kurdiska.
Våren 2016 blev jag utexaminerad sjuksköterska från Arcada i Helsingfors och i september började jag studera till barnmorska. Studierna går bra, men fortsättningsvis kan svenskan vara utmanade. Att vara på praktik i huvudstadsregionen är mera utmanande, eftersom det mesta går på finska. Nästan alla patient samtal går på finska, vilket kan vara väldigt utmanande. Personligen har jag påträffat väldigt få svenskspråkiga i huvudstadsregionen. Nu talar jag och upprätthåller min finska varje dag. När jag i Raseborg pratar jag mest svenska, både privat och på jobb. Ibland är det svårt att upprätthålla bägge språk, igen är min lösning till det att läsa böcker och lära mig mera hela tiden.
