Reformens finansiering

4.4.2016
Bloggar Erik Brunström

Beskattningsrätten utgör en central del i den kommunala självstyrelsen. Finansministeriets förslag om att finansiera Sote-reformen med en ny statsskatt väcker därför frågor om kommunernas förutsättningar för och behov av skatteuttag. Inte minst på Åland, som i dag har betydligt avvikande modeller för uppgifternas ordnande och finansiering. Vi omfattas inte av själva Sote-reformen, men kan bli att påverkas av införandet av en statsskatt.

De åländska kommunerna har i många år haft lägre kommunala inkomstskattenivåer än genomsnittet för de finländska kommunerna. Skillnaden är i dag drygt två procentenheter. Men både här och där har skatterna som bekant tvingats upp till följd av ny och fördyrande lagstiftning, inte minst inom socialvården, samt minskade landskaps- respektive statsandelar.

”Med Sote är det ju inte bara sjukvården utan även socialvården som lyfts bort från kommunerna. Den blir på Åland kvar för kommunerna att finansiera”.

Sedan har vi det där med behovet av skatteuttag efter reformerna. Sjukvården är hos oss redan för 25 år sedan överförd till landskapet. Därav vårt nuvarande lägre kommunala skattetryck. Men med Sote är det ju inte bara sjukvården utan även socialvården som lyfts bort från kommunerna. Den blir på Åland kvar för kommunerna att finansiera. I värsta fall utan möjlighet att uppbära skatt för.

På Åland är både social- och hälsovården, och skolan, dessutom dyrare per invånare än snittet i övriga Finland. Detta främst på grund av högre lagstadgade kravnivåer, stor geografisk spridning och små enheter med mindre grupper och skolklasser och så vidare. Skillnaderna är dock små i fråga om kostnader för kommunernas förvaltning och administration, trots de åländska kommunernas litenhet. Socialvården står hos oss för 55 procent av kommunernas kostnader och grundskolan för 30-35 procent. Den allmänna förvaltningen utgör cirka fem procent.

Här hos oss förväntas kommunerna under det kommande året att själva samordna sin socialvård. Lyckas man inte med det träder en särskild tvångslag i kraft till år 2018. Enligt den ska då hela socialvården, utom barn- och äldreomsorgen, föras över på ett för alla kommuner gemensamt kommunalförbund (=samkommun).

Det här innebär i korthet att vi på Åland jämfört mot övriga Finland varit 25 år före vår tid med att överlåta hälso- och sjukvården på vår redan befintliga tillika självstyrande landskapsnivå, men att vi ser ut att halka på efterkälken i fråga om socialvården. Och att vi tills vidare mycket litet vet om hur densamma ska bli att finansieras framöver.

Texten har även publicerats i tidningen FiKT nr 2/2016