Storleken har betydelse

17.9.2018
Torgbloggen Erik Brunström

På Åland finns kommuner där det vissa år föds noll (0) barn. Där andelen av befolkningen över 65 år redan uppgår till över en tredjedel. Det finns kommuner där skolan står tom. Där man knappt får ihop kandidater till fullmäktige. Där det ofta är svårt att rekrytera kompetent personal. Det finns därför ett uppenbart behov av färre, större och starkare enheter för att trygga samhällsfunktionerna.

Som kommunal chef tänker jag att man borde börja med att se över kommunernas uppdrag; vad en kommun ska vara och göra. Ska varje kommun ensam ansvara för socialvården, ska den samordnas, eller skötas av landskapet? Då klarnar det hur stora och starka kommunerna behöver vara för att klara sitt uppdrag. Man kan då lagstifta om krav på befolkningsmässig storlek och finansiella nyckeltal. Därefter kan man anpassa finansierings- och utjämningssystem med mera.

Vi lever i tider av tilltagande politisk polarisering. Enskilda sakfrågor blir särskilt känsliga. På Åland är det kommunfrågan.

Ålands förra landskapsregering hade fokus på servicestrukturen, med krav på samordning av socialvården. Nuvarande regering har fokus på kommunstrukturen. Men inte baserat på frågan om hur stora och starka kommunerna behöver vara och varför, beroende på förverkligandet av samordnad socialvård eller ej. Utan mer på tyckande om vilka kommuner som ska gå samman med varandra, utan egentliga utredningar.

Det sägs att lagstiftaren måste gå in med tvång för att samgång ska kunna uppnås, i avsaknad av frivilliga initiativ. Men på norra Åland har man sedan 20 år tillbaka gjort upprepade försök till samgång. Det initiativ som nått längst är Finström-Geta-Sund. Förhandlingarna tycks emellertid ha strandat på sluttampen när Geta valt att hoppa av och styrelseförslaget i Finström är att man därför gör detsamma, bland annat av tidsmässiga skäl.

Landskapsregeringen har nu presenterat lagförslag om tvingande kommunreform. Sexton kommuner ska inom några år bli fyra. Där finns motiveringar och hänvisningar till den demografiska utmaningen samt resonemang om ekonomi, effektivitet och rättssäkerhet. Samtidigt införs begreppet kriskommun, men utan fastställda kriskriterier. Och det är på förhand bestämt vilka kommuner som ska gå ihop med varandra för att målsättningarna bäst ska uppnås.

Vi lever i tider av tilltagande politisk polarisering. Enskilda sakfrågor blir särskilt känsliga. På Åland är det kommunfrågan. I Finland sote. I Sverige är det – tja, val. Och i världen möts ytterligheterna.

Som ledande tjänsteman i en politiskt styrd organisation gör man väl då klokt i att sitta tyst och stilla i båten. Låter politikerna strida vid frontlinjerna. Men det hör ju också till uppdraget att arbeta för vad man bedömer vara bäst enligt de politiskt fastställda målen. Själv har jag öppet tagit ställning för det frivilliga initiativet medan jag samtidigt kritiserat det tvingande lagförslaget. Fullt medveten om att det gör mig obekväm i båda politiska lägren. Men vad nu, då? Nu får man väl hoppas att en lag med incitament och stöd för samgång går igenom. Inte enbart, men heller inte minst, för de minsta och svagastes skull.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här