Verkliga möten med flyktingar hjälper oss förstå

Vissa möter mig med ett öppet leende, andra undviker min blick och stirrar ner i marken. Varje flykting bär på en egen historia. Men mat och fest förenar, och därför blev något så enkelt som en gemensam middag succé när Drumsöborna och de nyanlända flyktingarna i fredags möttes i Drumsö kyrka. Det var en otroligt fin upplevelse att så många som dryga 600 personer med helt olika bakgrund kunde sitta ned vid samma bord och dela bröd – och i alla fall just här och nu känna att de kan vara jämlika. För det är åtminstone en början, som förhoppningsvis inte stannar mellan dessa väggar.

De asylsökande som tillfälligt bor i kyrkans utrymmen har tillsammans med Drumsöborna tillrett maten. Borden är festligt dukade med färggranna servetter och överallt knäpps selfier med smarttelefoner. Vi slår oss ned med en nyanländ afghansk barnfamilj. Lilla Asmae är bara två månader gammal och har rest i 40 dagar. Hon har tillsammans med sina föräldrar och två äldre bröder passerat tio länder. Den här middagen är det första varma målet familjen äter sedan de startade hemifrån. Borden dignar av mat som donerats av lokala restauranger, matbutiker och andra frivilliga. Det är helt förståeligt att pappan hela tiden vill bli fotograferad med familjen ätandes. De är trötta men lyckliga över att vara här. Tolken Reza känner familjen från förut och hoppas att de ska få flytta någonstans i närheten, där han bor. Reza är afghan men uppvuxen i Iran. Han kom till Finland för fem år sedan och talar idag flytande finska, eller åtminstone bättre än många av oss finlandssvenskar. Dessutom talar han farsi, arabiska, dari, och engelska. Och har två olika jobb.

Men alla är inte språkgenier och alla är inte lika öppna och sociala. Det är bra att lyfta fram framgångsfall som Reza delvis för att bevisa att motståndarna har fel i sina argument om att flyktingarna är en börda men i grunden har alla samma rätt att vara här. Också Reza kom som ensam man till Finland och just det har för hans del bidragit till att han integrerats så snabbt. Han kände sig tvungen att lära sig språket för att kunna umgås och få nya vänner.

Som på så många andra mottagningar är de flesta asylsökande också här i kyrkan unga män. Många kommer glatt fram och visar upp lappar där de skrivit ”tack Finland, vi älskar er!” Jag svarar med ett ”ni är mer än välkomna”, men känner mig lite obekväm. För vad ska man säga? Jag skäms för Finland som gjort så lite. Men samtidigt är det fantastiskt att det finns finländare som är så välkomnande och att dessa möten är genuint varma. Flera kommer fram och leker med vår ettåring, hon får pussar och kramar och en man från Irak lyfter upp henne på sina axlar. Det är lätt att vara kärleksfull mot ett litet barn. Jag frågar honom om han själv är förälder. Han nickar, och får en bottenlös sorg i sin blick.

Jag passerar en vägg där Drumsöborna fått skriva sina hälsningar till de asylsökandena. Nu är den full av välkomnande fraser. En vecka tidigare var vi här för första gången och skrev en egen hälsning. En liten flicka skuttade glatt fram mot oss och gav min ettåring en gul ballong. De höll varandra i händerna och skrattade. Och just i den stunden tänkte jag: om ändå alla möten vore lika lätta och fördomsfria som mellan de här två barnen. Men vi vuxna bär på vårt bagage och jag slås av tanken att hon kanske bär på någon allvarlig sjukdom. För de har ju precis kommit och har knappast granskats av någon läkare. Hon har smutsiga händer. Tänk om hon smittar mitt barn? Jag skäms. Det är ändå helt naturligt att man oroar sig för det som är främmande och nytt.

Flyktingfrågan har delat upp vårt land i en grupp som vill visa att man är varm och välkomnande, och som klickar ”gilla” på allt positivt som skrivs om flyktingfrågan och en annan som är kall och fientlig och demonstrerar mot andra människors rätt att räddas från krig och död. Det är ändå de verkliga mötena som visar var vi står och som lär oss.

Men allt är naturligtvis inte bara positivt. Att vara flykting eller offer är inte en personlig egenskap. Det är hela folk som kommer. Alla vill kanske inte bli bemötta på samma sätt. Gränsen mellan omtanke och att tycka synd om är ibland fin. Flyktingarna placeras lätt ofrivilligt i en offerposition där man ser ner på dem. Det är inte alltid lätt för någondera parten att veta hur man ska reagera i nya situationer. Det viktigaste är något så enkelt som att vara en mänska till en annan. Den första tiden och de första mötena är avgörande med tanke på flyktingarnas vilja att integreras. En dålig start föder hat och bitterhet. Den start som flyktingarna hittills fått i Drumsö kyrka är fin. Man har redan ordnat kurser i finska, fotbollsmatcher, lekverksamhet för barnen och annat umgänge. Förhoppningsvis kommer vi i fortsättningen inte bara att sätta oss vid samma bord som flyktingarna när det är fest utan också till vardags.