Det är en människo-tsunami!

15.9.2015
Kommuntorget Britta Lindblom, Kos

IMG_1455

Polishuset på Kos är speciellt på det sättet att sydsidan innehåller polisväsendet, mot det lilla torget på norra sidan finns domstolen. Domstolen vätter mot Hippokrates träd, Europas äldsta, en platan. Nu är trädet ihåligt och har skjutit nya stammar och alltsammans är stött av tjocka, grönmålade balkar.

Trädets ålder har bestämts till 2 400 år. Hippokrates undervisade där, läkekonstens fader, om ni inte visste det, och aposteln Paulus hade också trädet som skydd för solen några århundraden senare.

När domstolen har sin session öppnar ett litet kafeníon i arkaden och där finns fem-sex bord och 15 stolar.

Jag brukar sitta där, dels för att jag får en rofylld blick över torget och dess stenläggning, över trädet och kan begrunda historiens gång och se ingången till Johanniterborgen. En lungn plats.

En dag när jag satt där och läste en tidning, drack ett glas retsina med meze, dvs. små salta bitar som kryddade oliver, fetaost, lite bröd, tomater och gurka tittade en ung flyktingpojke på mig och smålog. I hans blick såg jag hans oändliga längtan att han kunde sitta i skuggan som jag, dricka något svalt som jag, vila fötterna en stund som jag…

Min första impuls var att vinka och säga, sitt här, sitt med mej, vill du ha en läsk eller ett glas te?

Men efter honom kom hundra nya unga män, de smålog inte, tog inte kontakt, men fortsatte att gå. Runt polishuset på Kos finns all verksamhet som berör flyktingarna.

Staden har ingen mottagningscentral, ingen informationspunkt, ingen central rådgivning. Ingen vatten- eller matutdelning, inga inkvarteringsmöjligheter. Flyktingarna roterar runt polisstationen, hamnarna och de centrala kvarteren vid hamnarna. Tält slås upp och försvinner. Camparna har eventuellt fått följa med turbåten till Aten. För att kanske på nytt sätta upp ett tält på gatan? Det är flyktingliv.

Jag upplever att jag ser Europas skam, en oförmåga att fatta mängden av flyktingar. En folkvandring, en männsko-tsunami som inte ser ut att sluta. Inte på många år. Närmare 3000 har drunknat på färden över från den turkiska kusten. Många är barn.

Hjälpinsatserna är splittade, och jag misstänker att de fortsätter att vara det. Många har sin egen nisch. Läkare utan gränser, UNHCR, FN:s flyktingorganisation, Röda Korset, Röda Halvmånen från Turkiet, olika frivilliggrupper.

Men invånarna på Kos är också personligen kluvna. De som lever på turismen har sett sin näring sjunka i år med 60 procent.

– Skall vi känna sympati? Solidaritet, frågar de sej.

– Vi svälter också i vinter.

Och varför börjar Kos inte med en central mottagning och rådgivning för flyktingar som smidig kunde slussa iväg flyktingarna vidare till det grekiska fastlandet?

– Jo för då kommer det bara mera, är svaret. Etsi, på grekiska, ungefär såhär är det. Ett etablerat faktum.

Jag har svårt att förstå logiken i detta. Den kathalavenno, jag förstår inte.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här