Stockholm nästa station
Den här bloggen heter ”Med nosen i marken” för att jag beslöt att ta med mig mina två labradorer till Stockholm och Oslo. Andra har ju tagit med sig både barn och maka, så varför skulle inte jag kunna ta Mårran och Misan, tänkte jag. Och man ska ju leva lokalt om man är en äkta kommunalare. Då gäller det stå med fötterna på jorden och utforska jordmånen. Det visade sig vara en bra tanke.
Med nosen mot marken
De nordiska länderna och deras kommuner påminner mycket om varandra. Läs Kristina Wikbergs blogg om jobbet på Kommunförbundets systerorganisationer i Sverige och Norge.
Mitt första mål är vår systerorganisation SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, som finns på Hornsgatan i centrala Stockholm. Jag ska träffa folk i organisationen, men det viktigaste är att jag stämt en träff med SKL:s styrelseordförande och verkställande direktör för intervjuer om de nordiska kommunernas och kommunförbundens framtida utmaningar.
Intervjuerna kommer att publiceras på Kommuntorget i februari. Jag har också intervjuat vår styrelseordförande Sirpa Paatero och vd Jari Koskinen och de har fått möjlighet att ställa en egen fråga till sina kolleger. Men detta återkommer jag till.
Jag anländer med Viking Line till Stockholm på fredag kväll. Från Åbo för att resan med hundarna ska vara så kort som möjlig. Det mest spännande momentet – för mig – blir att köra rätt med min bil genom Stockholms centrum till lägenhetshotellet på Gärdet, som jag lyckats boka. Det är mörkt på fredag kväll, jag kör fel några gånger och gör ett antal sannolikt olagliga u-svängar, men lyckas till sist hitta till Gärdet. Efter det går allt bra.
Hur vänliga är inte människorna i Stockholm? Alla säger alltid glatt hej i hissen och man småler och tittar i ögonen. Inga buttra miner som hos oss där vissa personer tenderar att anonymt sjunka in i sin egen värld för att undvika ögonkontakt. I bussen säger chauffören också hej till alla som stiger på – och småler dessutom.
Första veckoslutet promenerar jag tillsammans med två som har nosen i marken, genom halva stan för att, som jag tror det, uppleva lite av hur det riktigt känns att vara Stockholmare. Det känns faktiskt konstigt då folk i grillkön kommenterar mitt uttal med ”Är du finlandssvensk?”, ”Kommer du från Finland?”, ”Förstår du Närpesdialekt?” och ”Varför kallas vi för rikssvenskar?”.
SKL ger service åt alla medlemmar
Jag träffar Jerker Stattin som jobbar med internationella frågor. Vi pratar om organisationen, det svenska valet och regeringsbildningen. Men också om hur kommuner av olika storlek och olika behov samsas med landsting i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
På min fråga om ingen på allvar någonsin hotat med att lämna SKL, medlemskapet är ju frivilligt, svarar Jerker.
– Stockholm läns landsting har ifrågasatt om de får tillräckligt av SKL mot den medlemsavgift de betalar. SKL räknade ut att de får mera än vad de betalar. Efter det har ingen velat lämna SKL, tvärtom verkar vi ha lyckats bra med att ge olika service åt olika typer av medlemmar.
Han säger också att det är viktigt rent principiellt att alla landets kommuner och landsting är medlemmar i förbundet. Man måste gentemot regeringen, statsmakten och också EU trovärdigt kunna föra kommunernas och regionernas talan och det kan man göra bara ifall man representerar hela kommun- och regionsektorn.
Jag berättar om att det ibland funnits kommuner som önskat lämna Kommunförbundet i Finland. Senast var det Kittilä, den skandalomsusade kommunen i Lappland, där nästan halva fullmäktige står under åtal. Men de återtog beslutet. Jag berättar också om C21-rörelsen som leds av Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori. Och att Vapaavuori i offentligheten sagt att det kan tänkas att Helsingfors inte behöver Kommunförbundet.
Både SKL:s och Kommunförbundets Brysselkontor har en rätt likadan verksamhet: båda baserar sig på lobbying om lagar som rör kommunsektorn, medan de regionala kontorens verksamhet främst riktar sig på att få stöd från EUs strukturfonder, något som vi inte alls gör.
