Almedalen versus Suomiareena
Jag hade möjlighet ett besöka Finlandsarenan i Björneborg igen i sommar. Efter att ha besökt både Almedalen och Suomiareena, som de vill att det ska heta också på svenska, ett antal gånger, så är det intressant att iakta olikheterna. Den största skillnaden är nog kvaliteten, man kan kanske kalla den för stämningen. Men hur uppkommer den och vad är stämning egentligen fråga om? Förutom ett givande och bra innehåll bestr stämning av mycket mera.
Stämning är något som man upplever. Det är inte bara fråga om hur politiker, tjänstemän och de som uppträder talar till publiken. Det handlar om något mycket mer och här spelar arrangören som svarar för upplägget, faktiskt en av de viktigaste rollerna.
Men jo – visst har också de som uppträder en viktig roll. Och nog känns det också som om vi i Finland inte har tillräckligt med karismatiska talare. Vi har Eva Biaudet, Stefan Wallin och Li Andersson, men det behövs fler. Det är ändå inte bara fråga om hur man uppträder eller det så kallade fikonspråket, som är ett otyg i sig. Det handlar också om hur man bemödat sig om att ta med publiken i diskussionen. Målet borde vara att skapa en delaktighet för alla, som i bästa fall leder till en dialog och en god stämning. Det fungerar faktiskt bra också då man är av olika åsikt.
Om den som uppträder på scenen kan visa känslor och genom enkla ord och praktiska exempel göra sig förstådd så är det ett plus. Då kommer vi in på det som är jätte viktigt: att också via kroppsspråk kunna gestalta det man vill säga. Sittande panelister bakom ett bord på en enorm scen har mycket lite kroppsspråk till sitt förfogande.
Därför säger jag: hallå Kommunförbundet, Sfp, Folktinget och alla andra! Ordna inte diskussioner som bara går ut på att alla sitter där nånstans långt borta och sen finns tid för endast tre publikfrågor just före tiden tar slut. Gör i stället tvärtom: uppmuntra publiken att komma med i diskussionen redan från början. Fundera igenom konceptet och vilken teknologi som finns på plats: hur kan man kan göra dem som både psykiskt och fysiskt finns på sista raden delaktiga?
De ser inte ansiktsuttrycken på dem som talar (om det inte finns skärmar), de ser bra små, sittande, gestalter bakom ett bord. De ser ryggarna, inte ansiktena av människorna i publiken. Och de förväntas inte ge uttryck för gillande eller ogillande på annat sätt än via någon spontan applåd. Gör också kortare intervaller, 45 minuter räcke bra till.
Varför är det så svårt att vända på det invanda konceptet? Kunde vi tänka oss en en Anna-Maja Henriksson som går ner från scenen och promenerar bland publiken och samtalar om sitt ämne? Ett samtal som visas på skärmar för alla och som ger utrymme för en ny sorts dialog? Eller kunde vi tänka oss att bjuda in en från publiken på scenen för att utmana paneldeltagarna? Eller kunde vi tänka oss andra sätt att bryta den invanda strukturen och göra det lite roligare?
Vi behöver nya friska tag och nya idéer när det gäller möten, seminarier och samhällsdebatt. Att bara göra som alla andra alltid gjort förr är tråkigt. Vi behöver mindre monolog och mera dialog.
Borde vi ta hjälp av scenkonstnärer, skådespelare, show business, eller kunde någon av våra tankesmedjor testa olika recept på lyckade former av delaktighet och dialog? En tanke slår mig: är det därför som Allsång på Skansen är så populärt?
-
Pingback: Följ med mig på SuomiArenan | Kristinas blogg - kommuntorget.fi
